Icke-Epilepsi…!!!???
För några veckor sen var jag i Linköping på Universitetssjukhuset. Jag skulle fortsätta det man påbörjade i Lund. (men som man där tyvärr misslyckades med.) Jag har påbörjat utreda vad det är som gör att jag har nattliga EP-liknande anfall. Om min plan på att börja arbeta igen skall fungera MÅSTE jag bli fri från anfallen! Iallafall så är det första gången jag hör om ”Icke-Epileptiska-Anfall”… På fint språk heter det dissociativa anfall… Men förkortas PNES… *hmmmm* Tänker genast på könsorgan när jag hör det ordet.
Inget är 100% än men det ligger väldigt nära tillhands. Orsakerna kring det hela kan vara många och olika. Jag tror mig veta Min bakgrund iallafall till min ”nya” diagnos. Man pratar om trauma i barndomen… Som några av er Vet växte jag upp i en fosterfamilj. Det funkade inte alltid så bra och idag kan man väl säga att det var en absurd situation jag hamnade i.
Tyvärr har jag låtit mina år i den här fosterfamiljen följa mig igenom mitt liv. Som en Skugga har kvinnan som skulle vara ”fostermor” varit med mig hela mitt liv. *-Vad skall mamma tänka?!* Men nu är hon ju inte min mamma, ändå har jag låtit henne styra mitt liv. Såväl närvarande som frånvarande. Men det är slut med det Nu… Jag trodde att jag skulle bli en del av den familjen om jag tog deras efternamn och ”pappas” namn…
Detta är ett barns önskan. Att bli älskad Oavsett…
När jag pratade med min församlingspastor häromdagen, så bröt jag ihop. Jag berättade om den gången jag stod på trappan hemma i Vinslöv och ”mamma” valde att skicka polisen på mig. Eller den där gången… Jaja, det är Dåtid och inget jag Får gå och tänka på. Det som har hänt har hänt och kan inte göras ogjort. Jag kan Aldrig förlåta det som skedde i det hemmet, det enda jag kan göra med gott samvete är att acceptera att så var det bara. Jag har insett under min resa att jag aldrig kommer få svar eller upprättelse för vad som än hände. Jag bara vet att jag måste gå vidare i mitt liv tillsammans med MIN familj.
Jag har iallafall tagit väck min epilepsimedicin och Nu har jag en typ en ångestdämpande medicin. Min plan är att jag skall bli av med denna också, men här under tiden får den vara tillfällig hjälp.
Det finns Mycket jag måste ändra i mitt liv, för att kunna gå vidare. Men jag kommer behöva hjälp av sjukvården och alla i mitt nätverk. Men innan det finns en färdig diagnos så kommer jag inte få någon hjälp, så därför måste jag omge mig med människor som finns där om det skulle behövas och människor jag kan lita på. Jag tror nog inte min uppväxt är värst, men den som lyssnar måste lyssna och bara försöka förstå. Det handlar inte om att Utreda eller Hjälpa. Det handlar om att vara där och lyssna på det jag har att berätta. Att jag får berätta MIN historia så som jag minns den.
Viktigast av allt är att Jag själv tror på att det Inte är epilepsi. Jaja, jag vet redan att det inte är epilepsi… I varje mening jag läst om dissociativa symptom står det klart och tydligt. Patienten måste själv tro på diagnosen för att man skall kunna bli bättre. Och att jag Medvilligt slutade med min epilepsimedicin är väl ett gott tecken???
Nu är jag i full gång med att försöka vända mina negativa tankespiraler till positiva. Inte det enklaste eller något jag skulle rekommendera någon annan. Men Jag Måste för att ta mig vidare här i livet…
Dags att fortsätta med tågspel, julförberedelser och kolla in om det kommer något bra på tv.
