När hjärnan kokar över… =/

Känns rätt eländigt att behöva stanna hemma från arbetet just för att det hänt saker på arbetet som får en att tänka efter 1 gång extra. 

Frågan som bränner är ju lite ”Är det Bara jag?” eller…

Det kom till en situation där jag blev den frivilliga ofrivilliga chefen? Och detta höll på att ta kål på mig?!

Tänker inte här gå närmare in i detalj vad som skett och vad jag känner, men visst finns det obehagskänslor över det hela. Sen att när jag äntligen vågat säga ifrån om att det inte funkar i vissa situationer får jag frågan. ”Gillar Du inte mig längre?” Ja vad svarar man på en sak. ”Visst gillar jag dig som person, men det funkar inte i vissa situationer…” Visst gillar jag dig men just det jag skall hjälpa dig med, då kanske jag inte är rätt person.” 1000 frågor och så Lite svar, och det är sådant som får min hjärna att koka över och jag börjar tvivla på mig själv. 
Jag gjorde exakt det alla säger jag skall göra vara egoist och tänka på mig själv, men jag lyckades såra en annan människa och fick en massa obehagliga följdfrågor.

Patrik försöker hjälpa och förklara men det låter rätt motsägelsefullt det han säger… Enligt honom är jag väldigt snäll och jag hjälper gärna andra, men jag skall samtidigt vara egoistisk och tänka på mig själv, i första hand? Något jag inte förstår mig på alls… Just det här med mellanmänskliga kontakter och att kunna vara mig själv utan att ändra hur jag är som person.

Jag vill inte gärna närmare gå in på exakta händelser, men detta är ett mönster jag känner igen. Dom gånger jag Har gjort vad andra förväntar sig att jag skall göra (alltså vara ”normal”) har jag kallats kontroversiell, farlig och utåtagerande. Snälla människor därute, när skall Ni ta mig för den jag är med allt det goda och det ”onda” som följer med.
Senaste dagarna har tanken slagit mig att jag kanske skall låsa in mig och isolera mig. Leva i min egen bubbla, där det krävs inträdesprov för att komma nära. Ärligt talat tror jag inte att människor ute i samhället egentligen förstår sig på mig. Dom ser mig som en kuf som lever i min egen värld, helt utan förankring eller närvaro om den ”vanliga” världen? 

Men om människor bara skulle börja lyssna på det jag säger och inte på det dom Tror? jag säger, skulle nog jag må aningens bättre. Men i dagens samhälle vill människor inte lyssna. Dom är så upptagna med att ta reda på var dom själv befinner sig i popularitet och vad andra tycker om dom. Människor i allmänhet har slutat se den verkliga sanningen. Dom ser bara den sanning dom har skapat i sin egen imaginära drömvärld. 
Kanske detta som är felet på samhället. När skall vi börja se varandra och framförallt när skall vi börja lyssna på varandra?!
Bara för att jag ser ut till att vara bekväm, så är jag nog inte alltid bekväm med situationer som uppstår!