Resan med mig själv – En betraktelse i att vara jag (del 5)
Jag har påbörjat en resa där jag vill hitta mig själv i min diagnos. Kanske denna resa kan hjälpa mig framåt i livets snåriga djungel. Men jag vet också att det är en resa där jag måste ”blotta min strupe”… Inte för någon annan utan för mig själv.
Samtidigt som jag är glad att jag har tagit det här beslutet, skrämmer det också mig Väldigt mycket! Men jag vet att jag har stöd. Patrik finns där, min Marie finns där. Detta är en historia jag måste berätta för att kunna gå vidare och faktiskt kunna fortsätta det goda liv jag har Nu.
I denna del och följande delar skall jag försöka förstå varför jag ibland får lite oprovocerade utbrott och varför jag faktiskt är den Goda människan jag är. Detta är fortfarande en betraktelse med minne från mitt liv. Minnen som jag valt att inte försöka komma ihåg. Men Nu är det dags! På min resa kan det inte finns hemligheter eller sådant som inte vågas berätta.
Sen min mamma satte mig på BUP när jag var 15 år så har jag bara med tiden insett att jag är värd något bättre. Det hela började väl egentligen här. Jag bodde på ett ställe där jag kunde växa och bli en bra människa. Jag trodde att jag skulle slippa mamma, men det var nog mer inbillning än något annat. Dom få gånger hon var Tvingad att besöka mig fortsatte det hela. Men denna gång i Psykisk form. Där jag bodde förde man journal på allt jag gjorde och min mamma hade tillgång till dessa journaler. Jakten på hennes Kärlek fortsatte.
Så småningom flyttades jag till ett sk. tonårshem och där var det stopp för min mamma! Jag tror hon till och med anmälde stället för hon fick inte tillgång till att läsa om mig. Men sakta växte jag upp till en ansvarsfull ung vuxen. Jag avslutade min gymnasieutbildning med hyfsade betyg och goda vitsord. Jag fick hjälp med en av kommunen bekostad lägenhet, jag fick mediciner för min Epilpesi. Så en dag stod Hon där och ringde på dörren! Vi gick och handlade tillsammans och hon fyllde mitt kylskåp och min frys! *Yipppee* hon Älskade mig! Jag fick något av henne.
Nästa gång hon kom på besök i min lägenhet började hon inreda den och tyckte att Hon skulle köpa möbler. Problemet var att hon glömde lyssna på mig eller rättare sagt hon övertalade mig att göra som Hon ville. Och då jag visste hon älskade Mig lät jag mig övertalas.
Vi höll på hela helgen och jag var i himmelriket. Mamma brydde sig om mig Hon älskade mig. Vi satte upp gardiner och jag fick möbler av dom. Hon bjöd på ”köp-mat”… Ja hon älskade verkligen mig och denna gången menade hon det. Hon berättade att jag kunde ringa till henne varje oavsett vad som hänt. Jag var alltid välkommen hem. Och det med att vara homosexuell, ja bara jag inte blev ”som Jonas Gardell och Christer Lindarw.” Men jag skulle inte berätta för någon. Jag måste ju tänka på min familj och vad grannarna skulle säga.Den natten kom tanken ifatt mig, Hon älskade inte mig, hon ville Dominera mig och bestämma över mig.
Jag flydde in i mörkret och vaknade upp på intensiven några dagar senare. Jag hade klarat mig från men, trots att den mängden medicin jag stoppat i mig borde ha dödat mig.
Var jag fortfarande suicidbenägen? eller vågade man skriva ut mig. 17 år gammal och andra gången jag försökt ta livet av mig.
Jag hade ju bara lyssnat på min mamma. Jag hade gått med på det Hon ville! Jag hade gjort som hon sa.
Nu måste hon ju älska mig!
Idag vet jag att hon Skämdes över att Hennes ”son” som försökt ta livet av sig. Tänk vad grannarna skulle säga.
Här avslutar jag del 5 i min betraktelse, men redan då var jag en Sargad människa som gjorde Allt för att få mammas kärlek.
