Året som har gått 2018 (del 1)

Ja vad skall man säga om året som gått… Vi har flyttat till en större lägenhet, jag har skaffat mig individuell sysselsättning (som jag trivs på), Har tydligen inte epilepsi längre, Skall få nya kindtänder. Skaffat ledsagare, Börjat få ordning på mitt sparande (har faktiskt en reserv som jag sakteligen håller på att bygga upp på banken). Jag har delvis gjort upp med mitt förflutna. Jag har tagit beslut som har smärtat hårt men det har jag varit tvungen till. Jag har insett att jag faktiskt klarar mig rätt bra själv, jaja mitt boendestöd backar upp mig rätt bra. Jag har insett att livet faktiskt har en mening.
Trots att någon säkert tycker en hel del är jag faktiskt rätt ”för” snäll mot andra människor.
Man skulle kunna säga att jag börjar bli NORMAL…. HJÄLP!!!!! nja, är nog ingen större risk med det, jag börjar få mera ordning och reda i mitt liv. ”Mamma” Mari skulle kalla det jag har blivit Vuxen??? Men jag skulle vilja kalla det en mognadsprocess. Jag har lärt mig acceptera att Jag är Jag. Jag har börjar acceptera att jag inte kan leva i mitt förflutna eller försöka förändra det som har skett. Jag kan bara kämpa vidare framåt.

Sen den där ”svarta listan”, den har ja säkert nämnt i något blogginlägg tidigare. Inte så många har tillkommit, men det är ingen heller som har förtjänat att förlora sin plats på listan. Enda skillnaden är att jag idag vet hur jag skall agera. Det behöver inte sluta med ett illa valt psykbryt, där jag förbannar både personer och platser.
Långsamt lär jag mig att jag måste tygla mitt humör. Men jag har sett till att omge mig med positiva personer, som faktiskt tillför något i mitt liv.

Ett tydligt exempel är en min nya ledsagare, en man som jag känner från min kyrka och som jag faktiskt respekterar Väldigt mycket. Vi är fortfarande under ”lära-känna-varandra” fasen. Men jag tror att jag kan lära av honom och att han kan lära av mig. Jag ser ljust på den här relationen och jag tror att inom några veckor kommer den att blomstra.

Sen det här med Patrik, Ärlighet OM allt. Även om jag mår skit eller rent ut sagt hatar honom. Jag måste börja våga säga ifrån när Patrik blir Elak… Ja han kan säga saker på ett sådant dräpande sätt att man bara vill falla ner och dö, men det jag har börjat lära mig säga ifrån… Patrik Vet! när han går över gränsen och när han passerat mina spärrar. Ärligt talat tror jag han är Grymt medveten om att provocerar mig och att han testar mig. Men det är inte Hans uppgift, som han nu så egoistiskt tagit på sig.
Men Vi arbetar på detta också tillsammans med en familjeterapeut. Vi kom fram till att Vi måste ha hjälp utifrån för att få det här att fungera.
Som terapeuten sa Vi lever i en kompletterande relation… Vi är Bästa Vänner samtidigt som Vi försöker ha en kärleksrelation. Och det är där vi måste lära oss att skilja på när är det Vänskap och när är det Relation. Och det är sådant Vi arbetar på, dagligen. När skall Vi vara ”Hjälpare” och När skall Vi vara ”Pojkvänner”…
Det här är Väldigt djupt men jag har iallafall fått läsa en del och jag börja inse skillnaderna.
När skall jag vara ”hjälpande vän” och när skall jag vara pojkvän… två saker som går hand i hand. Men det är bara VI som kan göra något åt detta.

Sen det här med min epilepsi, jag har levt i 30 år med en diagnos som antagligen inte existerat. Jag har väl själv anat att det inte var enkelt, men det här innebär ännu en djupare resa i mig själv… Jag måste hitta ett balanserad väg som jag kan gå varje dag. Att jag faktiskt kan bli helt anfallsfri! Men jag är bara i början på den här utredningen, och jag har precis ändrat min medicin. Tagit ut all EP-medicin och börjat ta ångestdämpande medicin. För tillfället märker jag inte av så mycket av varken det ena eller det andra, men sen har ju det här medicinbytet skett under en av årets stressigaste högtider….