Att faktiskt våga Be om hjälp… Att våga vara mig själv!
Nu har jag kommit till det där med att Våga vara Mig själv.
Senaste veckorna har det hänt mer än att jag har flyttat. Jag har arbetat med att Våga älska mig själv.
Jag har Krävt förändringar på min arbetsplats för att jag skall må bra. Jag är som Ni säkert alla vet på Parketten då jag har en NPF-diagnos. Tanken är väl att jag skall må bra och känna mig behövd. Så har det inte riktigt varit de senaste veckorna, konflikter, misskommunikation… helt enkelt har man inte anpassat mina arbetsuppgifter och planerat för att jag skall trivas och må bra. Lite som om Jag har fått anpassa mig för att passa in. Trots att man påstår att det Inte är så. Verksamheten och mina arbetsuppgifter skall anpassas efter Mig!?
Jag har tagit tag i det och och sagt ifrån och imorgon skall jag har möte nummer 2 med min handläggare och enhets-chefen. På detta möte skall Vi gå igenom vad som hänt sen sist, men också hur man kan göra för att anpassa den del av verksamheten som jag är i, just för att den skall passa mig!
Sen börjat dra i det här med att lära mig mer om min egen funktionsnedsättning. Där är en del att träffa en psykolog och titta på hur mitt liv sett ut och hur det påverkar mig idag. Igår var första mötet. (Både Patrik och ”mamma” Mari stod stand-by om jag skulle banga ur.) Men jag gjorde det HELT själv. Sen att det var jobbigt och att jag var nära att börja gråta flera gånger. Men jag gjorde det HELT själv, så Tji fick både Mari och Patrik… Men Jag skall träffa psykologen igen, redan nästa vecka och då skall vi prata 1.5-2 timmar. Nej Patrik och Mari, jag vill Inte ha er hjälp!
Jag har faktiskt också gjort något för mig själv också som jag funderat på Många veckor. Under våren har jag börjat titta på om jag kan få implantat för dom tänder som jag varit tvungen att dra ut. Hjälpen finns men det är en dyr historia där jag måste betala hälften själv. I runda siffror 15000 kr. Det är pengar jag absolut INTE har, men jag har bett kommunen om hjälp och fått 10000 kr. från dom, alltså återstår det cirka 5000 som jag skall stå för själv. Mitt boendestöd (mamma Mari) tyckte att jag skulle lägga upp en insamling på Facebook. Vad är mer skamligt än att våga BE om hjälp, speciellt när det gäller pengar. Men så igår hjälpte Patrik mig och Nu finns det en insamling till förmån för mina tänder… Man kan förresten hitta den Här.
Just Nu kämpar jag med känslan av både Skam, men också Glädje att det finns människor därute som Vill hjälpa. Ett arv från min fostermor som lärde mig (den Hårda vägen) att man är en svag människa om man ber andra om hjälp! Nä fru Lindblad, jag är Inte en svag människa. Jag är STARK som bara den.
Nej Nu skall jag fira Nationaldagen framför tv: n med läsk och bilar! =)
”Ja visst gör det ont när knoppar brister.”
Nu har våren kanske äntligen kommit till Ditt liv Totte!?
Istället för att tveka, så möter du nu dina problem och äventyr ansikte mot ansikte. Du står upp mot det som känns fel och orätt, inte bara när det går ut över eller drabbar dig själv utan även andra. Din kamp har kanske bytts ut från kampen att överleva till en kamp för att leva. Det är kanske inte nödvändigtvis en enklare kamp, men jag tror och hoppas att den på många sätt ska vara mer givande. Och under de snart tre år som jag känt dig så är det just det Du har gjort, gett. Gett av dig själv, din kunskap, dina erfarenheter. Du har många gånger hjälpt andra som du mött i din vardag och i ditt liv, och utan tanke på om du själv går under eller inte, så har du gett av det du har. Och det har räckt. Men visst känns det ändå svårt att sträcka ut handen och själv be om hjälp. Det är lättare att hjälpa andra än att be om hjälp själv.
Du har även börjat möta dina försvar och dina ”masker”. Du har slutat fly från allt och alla och istället börjat möta dig själv och ditt inre. Det är få som överhuvud taget kommer till en sådan insikt i sitt liv att de förstår att de behöver ta tag i sig själva. Du har kommit dit, och du är livrädd för att gå vidare. Ändå har du bestämt dig för att ta dig framåt, och trots att du vet att hjälpen är ett samtal iväg, så gör du det på egen hand. Jag tror du gör det för att du vill känna att det är du som ”gör jobbet”, att det är du som växer. Att du inte tar några genvägar. Och det är både modigt och starkt. Låt därför spökrösterna i ditt inre som säger något annat passera dig förbi. Lyssna på rätt röster, både inom dig och i din närhet. Du som är nydöpt vet säkert hur både stödet och prövningarna kan växa och växla om vartannat. Håll fast vid det som är sant och fortsätt på den väg du gett dig in på. Jag går mer än gärna med dig!