Att välja sig Själv före kärleken…??
NB!(Ni som läser detta, och skulle undra? Så är både Jag och Patrik medvetna om det här, så strunta i dom tramsiga kommetarerna! – TACK! Vi har pratat om det här och är Väldigt eninga! Så Patrik kommer inte att bli sårad och ledsen över det jag skriver!)
Senaste tiden har varit en sådan där jobbig tid som man egentligen bara vill slippa… men det är samtidigt svårt att ignorera… Vi (ja Jag och Patrik) har kommit i en situation där vi mest står och stampar på samma ställe. Vi kommer inte vidare i vår relation och det är något som Vi bägge är skuld till. Visst jag Älskar den här mannen och han älskar mig, men just Nu så är vi mera till belastning för varandra än att Vi kompletterar varandra.
Jag har i kampen för att det skall fortsätta vara VI, ställt mig själv och mitt liv åt sidan, bara för att rädda det jag känner är rätt för Mig… Och det känns som om gränsen är nådd, Patrik är ju faktiskt Vuxen och kan ta hand om sig själv!! Men någonstans är jag rädd att om jag åker ensam hem till Lammhult (idag) så är det slutet på Vår relation!
SÅ just nu vet jag inte vad jag skall göra eller vad jag skall ta mig till!
Han har börjat ett nytt arbete där fortsättningen är osäker, jag har börjat med lite nya aktiviteter och jag skall ta tag i sådant som jag lämnade i våras. Alltså en massa OM?… MEN?… KANSKE?, ord som är Väldigt förödande och jag vet faktiskt inte om vi kommer vidare där vi står just Nu… Allt hänger ihop i en lång kedja, där vissa saker måste ske för att trigga nästa steg i kedjan, och just nästa steg… där är vi inte på långa vägar!
Det hela började när Patrik skulle börja arbeta hemma, här i lägenheten i stan har vi inte plats, och skulle vi vara i Lammhult (där vi HAR plats) skulle resorna för Patrik vara ett problem. Så just nu är det lite Pest eller Kolera. Det är svårt att arbeta i samma rum där vi skall leva ett vardagsliv speciellt när det är en väldigt liten lägenhet, som absolut Inte är gjord för 2 personer och 1 katt… Just Nu säker vi lösningar eller snarare Jag kämpar för att Vi skall få det bra.
Patrik har möjlighet att byta sin lägenhet mot en större, men det verkar lite som om han inte bryr sig eller är han lite för trött för att kämpa. Det känns lite som om jag drar det tunga lasset i det här. Det är inte Jag som vill byta lägenhet, men det är jag som letar efter byteslägenhet åt honom. Det är jag som försöker hitta lösningar så vi kan komma vidare i vår relation… Samtidigt med allt detta har jag den pågående konflikten i den föreningen jag är aktiv inom och jag skall få ordning på mina dagar vad jag själv skall sysselsätta mig med.
För er som känner Mig och Patrik vet Ni att det inte handlar om våra känslor för varandra utan allt annat runt omkring. osäkerheten på vad som skall hända i framtiden, osäkerheten på Vad Patrik kommer ta sig för, Osäkerheten på Var jag skall ta vägen… Det känns lite som om vi kväver varandra
och bara den saken kan ta död på den relationen Vi faktiskt har tillsammans, så det är en stilla balansgång som vi just Nu inte vet var den skall sluta!
Just Nu har vi en tuff och svår period framför oss och vi har även diskuterat att Jag kanske själv skall åka till Lammhult några dagar, få lite perspektiv på allt som händer? FÅ lite självdistans och faktiskt få rå om mig själv! Men som sagt gör jag det är jag Livrädd att det hela rinner ut i sanden. Just nu vet jag inte om det är längtan att vara i MIN lägenhet i Lammhult som drar mest eller att bara få rå om mig själv…
Något jag ser framemot är att jag imorgon skall ha en ”tjejkväll” med Mia där vi går ut och äter och sen att VI sätter oss på DeLuxe och tar ett glas vin, bara få prata… Bara Vi 2 utan pojkvänner…!
