Att finnas till för andra…?!
Varit en lång natt med massor av tankar… Kanske lite ledsna sådana?! Jag är en person som försöker vara till lags och ogillar att gör andra besvikna. Kanske därför jag tidigare varit så beroende av vad andra tycker och tänker. Och det har till och med gått så långt att jag låtit andra diktera mitt liv… Min fostermor, tidigare partners… Ja listan kan göras lång och det är många som har styrt mig dit dom vill att jag skall vara. Oftast utan att fråga mig först och jag har låtit detta ske? =(
Senast här Nu har jag tagit beslutet att jobba lite extra idag och därför också åka in till arbetet. Pappersarbete och lite planering inför torsdagens påskbuffé. Jag var ju sjuk hela förra veckan så jag har ingen kolla på vad som är beställt eller vad VI har hemma? Därför tycker jag att det är en bra ide att åka in idag och lösa allt det. Men jag gör det som ”privatperson” och därför skall jag inte skifta kläder utan mera strosa omkring och bara tänka och anteckna.
Nu till dilemmat. Ni har alla som läser denna blogg lärt känna Patrik som bara vill mig väl, men ibland ser han inte mina beslut som smarta?! Han vill gärna ha koll på vad jag gör och att jag inte stressar upp mig alldeles i onödan. Tanken är fin i sig, men vad han inte vet är att jag tar till mig av det han säger trots att det inte alltid verkar så. Många gånger säger han saker i välmening men det träffar mig som elektrisk stöt och jag blir väldigt ledsen. Jag har försökt säga det men ibland är det svårt att Nå fram. Jag tror inte han förstår hur mycket han kan påverka mig, trots att jag inte visar honom det.
Likadant är det med mitt boendestöd, hon vill också väl, men hon vet inte vilken makt hon har över mig… (ja den har börjat minska lite)…
Så mitt beslut att jobba extra idag har jag hållit för mig själv fram till Nu och jag bara väntar på förmaningar, men jag har kommit på ett bra försvar och jag har min chef på arbetet som tycker det är en Vuxen och bra ide… och framför allt Jag tycker det är en bra ide! Jag sparar mig själv från stress imorgon då jag både har möte och en kille som går bredvid mig…
Jag måste lära mig att lyssna på mig själv och inte ta andras ord så hårt, dom vill väl! Tror att jag kan koppla det till min uppväxt och en Väldigt dominerande fostermor. Om man inte gjorde som hon ville och tänkte vankades utskällning och var det riktigt illa så fick man ”stryk” till på köpet.
Idag har jag valt att INTE ha kontakt med denna kvinna, men detta är ett rätt nytt beslut. Tror faktiskt inte jag har pratat med henne eller hört av mig på ett helt år. Och jag saknar det inte heller!
