Ja vad skall man säga?
Varit några veckor när jag faktiskt inte haft Lust att skriva något här! Min Sysselsättning, Mina tänder, 100000 tankar, allmänt mått lite smådåligt… Vilket i sin tur lett till stress och anfall… =(
Men för att börja någonstans… Jag har Äntligen påbörjat min implantatoperation. Jag befarade det värsta men det var Inte så farligt. Lite värktabletter och vila så löste det sig. Men i och med detta har jag också varit ledig och har haft tid att titta på film och serier… Och det är här Hjärnan börjar gå på Högvarv… Då dom flesta filmer serier, handlar om familj och släkt har jag upptäckt min egen sårbarhet! Jag har ju medvetet valt bort det som skulle kunde vara min familj. Istället har jag försökt skapa en Egen familj och personliga vänner, men det är inte alltid så lätt för Mig.
Men man skall inte kasta sten i glashus, så säger dom iallafall… Tänk om jag förlorar den lilla familj jag har. Då har jag ingenting!
Även den hemska tanken att ringa min fostermor och krypa till korset har slagit mig och det är detta som spökar runt i huvudet. Jag som person gillar att ge människor en andra chans, men HON har redan förbrukat sina för längesen.
Så för att skydda mig själv skall jag nog sluta se film och tv. Men vad skall jag göra istället… Enligt Patrik så finns det ju alltid fönster att putsa (men det har jag gjort) och golv att torka!
På tal om Patrik, gör jag ingenting blir han sur och gnäller. Gör jag något, så gör jag det För mycket… Nu är det inte bara jag som skall hitta Balans utan det är lika viktigt att Patrik hittar balans om han vill leva sitt liv med mig.
Vi har planer tillsammans men ibland känns det som man är ihop med en gnällspik. Nu är det inte Han som har dissociativa anfall, Atypisk Autism och ADHD. Alltså tycker jag att han bör anpassa sig mer till mig och mitt liv än att Jag skall passa in i hans PK-ram!!!
Ja jag vet faktiskt inte, funderat på att be honom flytta hem några veckor, men vem har jag Då? Majsan och Mari…? Ja just det med familj och band är viktigt för mig, men det kan nog inte människor riktigt förstå.
Ibland blir jag så ledsen och trött på honom och ”Mys-pys” kanske skall hitta det utanför min familj.
”Sexet” sköter jag på egen hand??? Det skulle passa in i den filosofin jag har om Oändliga relationer. Men jag tror inte Patrik skulle acceptera detta faktum?!
Sen sysselsättningen, vad vill egentligen min chef, vill hon anställa mig eller hon anser mig vara ett ”osäkert” kort… Känns ibland som man blir utnyttjad, trots att jag håller hårt på mina arbetstider och vad jag Bör och Skall göra. Till och med gått så långt att jag funderat på att söka mig ett annat ställe, men vem säger att det blir bättre där? Jag kommer ju alltid att vara en bonus och extra och det är lätt att Jag hamnar i en situation där en arbetsgivare utnyttjar mig istället för att faktiskt använda mig och mina kunskaper på ett bra sätt…! Utan att det känns som om jag blir utnyttjad! Men jag har blivit duktigare på att säga ifrån… Till exempel källaren på jobbet. Ja Vi har en (bekräftat) orolig ande som gärna ställer till det för oss. Men jag har sagt att jag Aldrig går ner den källaren igen… Men Hur skall man gå till väga. Jag vill så gärna ha en anställning men jag vet också själv att DÅ läggs ribban väldigt högt. Som det är Nu har jag möjlighet att välja att Inte komma, det kan jag ju inte göra om jag är anställd.
Det enda bra-iga senaste månaden är att jag Äntligen kommit igång med mina tänder, 2 år och många sorger, men nu har jag både pengar till det och det är påbörjat… Man beräknar att jag har en ny tand efter Nyår =)
Så med allt detta förstår jag att det är vilda tankar som far i huvudet. Familj, Vänner, Sysselsättningen, den ständiga bristen på pengar…
