Nu börjar det närma sig…

För några veckor sen bestämde jag mig för att gå till en Neurolog och försöka få ordning på det här med mina anfall. Han föreslog en ny utredning för att utesluta tumörer, igensatta blodkärl osv. När han fick höra om mina anfall hade han svårt att se att det skulle vara kopplat till epilpesi. Jag har redan gjort ett vanligt EEG och jag skall fortsätta under vintern med andra undersökningar. Parallellt håller jag på att prata med Mattias, min kurator. Ja jag har valt att ta hjälp av andra för att må bättre. Det känns jävligt för stunden och jag vet inte om jag gillar det, men bollen är i rullning.

Så nu skall jag till Lund nästa vecka på ett sk. ”video-EEG”… Jag skall vara uppkopplad till 10 meter sladd och bevakad dygnet runt. Jag gjorde detta för en massa herrans år sen men då var min Mor inblandad och jag hade inget val. Det har jag den här gången. Hur många gånger i tanken har jag inte beslutat mig för att ringa och avblåsa allt. Jag har suttit med telefonen och slagit numret men valt att ge det en chans. När sen avdelningen i Lund sköt det 1 vecka framåt så fick jag ännu mera tid på mig att tvivla. Men nu är det så dags, denna helgen har det handlat om att bara ta det lugnt försöka ladda inför det som skall ske. Jag har ställt mitt liv på Paus bara för detta.
Det känns lite som om jag sviker Alla andra om jag inte genomför det här. Jag vet inte vad som händer utan jag har bara minnen av det som hände för några 20-25 år sen.
Man kan säga att jag under dessa åren valt att hålla mig undan vården och allt som har med läkare att göra. Det som hände är bara fyllt med skräck och rädsla. Jag vet att Patrik försöker att inte pressa mig, men jag känner press både från honom och Marie… Jag vill egentligen göra det men rädslan vad som skall komma fram är för stor. Tänk om jag bryter ihop och börjar gråta inför läkaren… Tänk om jag bryter ihop och visar vilken svag människa jag är.

Sen att min boendestödjare valt att bli sjuk och har varit borta snart i 5-6 veckor. Det har varit halvt desperata telefonsamtal, men det är väl bra det att det bara har varit telefonsamtal, för då har jag möjlighet att bryta ihop utan att Hon ser det. 
Ja ja nu har jag valt att ta det här steget och jag skall inte ge upp bara för att jag är Livrädd och känner mig obekväm. Jag måste försöka se det positiva som kan komma ut ur det här…?! 

Min mors ord som ekar i huvudet. Killar och Män gråter inte, det är ett tecken på att man är SVAG. Att vara svag då har man inget värde sen att man visar sig Svag offentligt. Tänk på vad grannarna skall säga. Nog därför jag valt att sätta mitt liv på paus. Jag har inte styr på mina egna känslor. Det är ett tydligt tecken på Hur svag jag är som människa. Inte ens för Patrik känns det bekvämt att bryta ihop av livsrädsla. Det är bara att hålla fasaden uppe och inte visa att man är Svag? 

Nä nu fortsätta med mitt intetsägande teater-spelande och försöka bara vara.