Ännu en sömnlös natt…? Igen

Så har man haft ännu en natt utan för mycket sömn. Tankarna upp och snurrar på 250… På tisdag skall jag ha ett möte med chefen för min ”sysselsättningsplats” och fram till dess försöka ha kommit upp med en plan hur jag vill ha det närmaste månaderna. Min boendestödjare skall ha ett mail på måndag, Innan mötet så att Hon kan hjälpa mig.

Problemet är dock som följande… 
I våras tog den där politikern (He-Who-Should-Not-Be-Named) i det där Blåa partiet beslut om att man skulle ha ett beslut med Arbetskrav för att få fortsätta komma på dagtid. En massa BS (=bullshit)om osund konkurrens och annat dravel. Detta innebar att det helt fanns ett arbetskrav för att få medverka i denna kommunala verksamhet?…
Och igen hamnade jag emellan stolarna… Jag har sjukersättning, dvs. en annan del Samhället har bedömt att jag inte klarar av att arbeta utifrån mina förutsättningar! Jag har i många år försökt hitta ett ställe där man tillåts att bara vara men dock Utan att ha kravet att man skall arbeta. Det ställen som finns för sådana som jag är till för dom som är Riktigt sjuka och handlar mest om terapi (grovt sagt, trä pärlor på ett band). Så är det inte längre på Parketten. Här skall man ha fasta arbetstider och vara Aktivt medverkande i någon av aktiviteterna. Annars riskerar man att hamna utanför kommunens bidragssytem… Men för Helvete jag har INGA bidrag från kommunen, snarare att jag t.o.m betalar kommunen för att få hjälp! (ja mitt boendestöd kostar mig nån 1000-lapp i månaden.) Jag har en Bra ekonomi och har inte arbetskravet på Mig då jag inte har någon form av kommunala bidrag. Jag har föreslagit att sätta mig på en OSA (offentligt skyddad anställning) eller någon annan form av ”riktigt” arbete, men där stoppar Arbetsförmedlingen mig. Ja jag har redan försökt den vägen men jag har tyvärr blivit utkastad och är portad på Livstid!
Så i praktiken har jag ett arbetskrav på mig, trots att jag av Försäkringskassan anses Inte kunna arbeta. Allt detta bara för att få vara delaktig i en verksamhet där Jag trivs och har mina vänner. 

Just Nu ser det inte ljust i mitt liv med en kommande Neurologisk utredning men också en digert arbete att ta itu med vad som Kan? ha hänt i den fosterfamilj där jag växte upp. Denna resa skrämmer mig som Fan och jag är Livrädd för vad som komma skall. Jag behöver inte ett arbetskrav på mig, samtidigt som jag måste ha någon form av sysselsättning där jag faktiskt kommer hemifrån och kan ha tankarna på annat. Men Nu är det kommunal verksamhet och dom har sina regler och riktlinjer att följa. Går jag hemma kommer min relation med Patrik gå åt skogen och jag kommer att ha grubblat ihjäl mig. Så jag vet varken ut eller in. Men skall försöka komma på ett förslag till lösning Nu i helgen sen om det får godkänt eller inte.

En annan del av mina grubblerier handlar också om Patrik… Jaja skall försöka hålla tillbaka mina tårar. Ibland blir jag så trött på honom. Hans sätt att ”kasta ur” sig saker och ting. Ja rent ut sagt dumma saker och en massa annat. Det gick till och med så långt att jag kasta luren i örat på honom igår. Så mycket jag ändå gjort för den killen! I rättvisans namn så har ju han gett mig mycket tillbaka, men ibland är han är en riktigt en ”douchebag”. Jag ibland undrar vad han tänker på när han öppnar munnen. Jag gör allt i min värld för att Vi och Han skall må bra tillsammans. Han är i min tankevärld 24 timmar om dygnet. Jag tror ibland att han glömmer det här med att han faktiskt inte är singel och att ha en relation kräver att både ge och ta.
Men skulle jag förlora Patrik skulle jag gå under och jag tror att han också skulle gå under. Jag blir bara väldigt ledsen när han kräker ur sig saker som han nog egentligen inte menar.  Dom sårar mer än vad han tror. 
Igen i rättvisans namn skall jag nämna att Vi faktiskt fungerar Jättebra tillsammans när det väl gäller och Vi samarbetar. (Kallas kommunikation) Men när han är uppe i sitt och har tankarna på annat blir han extremt egoistisk. Då glömmer han att Vi har en relation. 
Så jag vet faktiskt inte, det är en balansgång där jag försöker svälja hans Ego, samtidigt som jag försöker hålla oss flytande. Jag vet att han inte har haft någon direkt Kärleksrelation tidigare i sitt liv, men en relation handlar om att vara där för varandra och ibland glömmer han det. Och det är tyvärr jag som står närmast och det är jag som blir sårad. 
Kasta ut honom ur mitt liv eller försöka få honom att förstå att jag inte är någon arbetskollega man kan ”skämta” med i tid och otid. Givetvis satsar jag på det sistnämnda, trots att det ibland tar rätt hårt när han ordbajsar och säger det han tänker utan att tänka efter… 

Men kanske just Nu är jag inte så starkt psykiskt skick att jag kan ta emot hans hårklyveri och då blir jag elak tillbaka. Ja jag vet att jag kan vara Extremt elak och bitchig, men man skördar som man sår. Jag vet inte hur många gånger jag använt ordet Karma eller frasen ”What´s goes around, Comes around” senaste tiden. 
Att vara i en relation kräver mer än att vara gullig och söt. Man är där för varandra och man hjälper varandra! Men skam den som ger sig. Jag skall nog få honom att förstå att man man kan vara snäll och busig utan att såra =)

Vill dock påpeka att Vi är nog lika bra på att vara elaka bägge  2, men jag försöker iallafall tänka mig för Innan jag öppnar ”foderluckan”