När saker och ting blir till det bättre…

Nu när allt är på plats kan jag äntligen andas ut och försöka reda ut det hela för att sen kunna gå vidare… =) 

Ni som har följt mig här och på Facebook vet att jag haft det lite jobbigt några veckor sen Parketten brann ner… Jag fick möjlighet att vara i ett utbildningskök under en annan kommunal verksamhet. Alla menar att Vi är välkomna ändå har det legat ett skimmer av att inte känna sig välkommen…! Antingen är det bara en känsla, men det är mer än jag som känt samma sak. Det kvittar hur mycket det påstår att Vi är välkomna och Det är Jätteroligt att Vi är där… Känslan av att kliva in i ett stort rum med människor som inte hälsar eller uppmärksammar att Du finns i rummet… Precis så kändes det. Och dom dagar man var där ensam var det Ännu värre. Det funkade när det var kollegor på plats, men när dom får samma känsla? 
Må vara att man är känslig för sådant, men när man inte är ensam om att känna sig Ovälkommen…???
Ja ja Nu skall jag inte spekulera i detta mera för då blir jag bara snurrig i huvudet och kan inte sluta tänka. Iallafall är det just detta som gjorde att jag mått dåligt när jag åker till arbetet och när jag lämnar arbetet. 
Efter mycket tanke så insåg jag att det inte kommer att funka i 6-7 månader som det tar tills vi kommer till dom permanenta lokalerna. Så här var jag tvungen att ta ett beslut för mitt eget bästa. Tanken på att sluta har funnits där tidigare men då har min handledare sagt att det är som att vara tillbaka på ruta 1. Men på vilket sätt… Att vara tillbaka på ruta 1 som en fortfarande någorlunda stark och hel person eller vänta 3-4 veckor och vara rätt nedbruten… Oavsett var det på väg åt samma håll! Att jag faktiskt skulle ge upp Parketten och återkomma i januari 2018, när allt var på palts i dom nya lokalerna. Efter några dagars tänkande var beslutet taget… Jag skulle ge upp men ändå med flaggan i topp. Jag ville ändå vänta så att jag kunde reda ut tankarna tillsammans med min boendestödjare nu kommande måndag. Men i torsdags meddelade jag min handledare, mitt beslut och jag berättade för mina närmaste kollegor. Var nog en av dom värsta sakerna jag gjort… Att ge upp något som varit bra för mig, som har stärkt mig. Men lite nedslagen åkte jag hem då jag var illamående och mådde rejält dåligt. 
Väl hemma så hade jag och Patrik en lång diskussion och han sa att han stödjer mig oavsett vilket beslut jag tar. Han undrade också om det verkligen inte fanns något annan inom Parketten jag kunde göra tillfälligt… Men just då var jag för upptagen i mig själv för att lyssna på honom. 

Så i fredags gick jag till arbetet för att göra en fin sorti… Jag började hjälpa till på en annan avdelning och det Patrik sagt dagen innan fick en innebörd. Jag kunde ju faktiskt vara på en annan avdelning tillsvidare och bara hoppa in i köket vid behov och den dagen jag har en elev… =) Jag tog upp detta med den aktuella handledaren och hon köpte idéen! Vi kom överens om att jag skall hjälpa till med att inreda dom tillfälliga lokalerna. Måla möbler sy förhängen och gardiner, vara lite ansvarig för att det faktiskt blir mer än bara en gammal verkstadslokal =)… 
Jag är fortfarande med i köksgänget men är tillfälligt utlånad för att göra annat… =)  

Så igår log jag hela vägen hem och jag log när jag kom hem… Jag har faktiskt ordnat med något själv som jag är nöjd med. Och det krävdes inte så mycket. Kanske dags att släppa på att jag fastnar i mitt eget huvud och faktiskt försöker se lösningar istället för problem?? *hmmm* Detta tål att tänkas på. 
Skall iallafall bli skönt att berätta för mitt boendestöd på måndag att det finns en lösning på mitt problem. Jag kommer att stanna på Parketten och vara delaktig i deras verksamhet. =)

Detta är början på ett arbete som jag skall fortsätta med nästa vecka