Det är lördag och solen skiner…

*hmmm* helg i vårt hem en tid att njuta av att vara ledig och faktiskt verkligen känna att man kan vara tillsammans utan att behöva tänka på jobb och liknande… Om det skulle vara så väl. Efter ett besök på vårdcentralen igår så har jag en rekommendation på att inte röra röra mig för mycket, för att den infektion inte skall bli värre och för att vid ett senare skede ge såret tid att läka infektionsfritt. Jag kan berätta så mycket att jag har en djup reva på fotryggen efter ett EP-anfall förra helgen. Varken jag eller Patrik är förvånade om Varför jag hade dom där flera anfallen, men det är annan historia som jag skall försöka finna lösning på nästa vecka.

För att hoppa vilt bland allt som hänt, igår var Lammhults enda? bögfamilj ute och gjorde byn osäker… Lunch på Caféet, blomma i blomsterbutiken, medicin på apoteket, såromläggning på vårdcentralen, matinköp hos den lokala ICA-handlaren =) Måste varit en syn för gudarna, men så är det att bo i en liten by… Alla känner Apan, Apan känner ingen. På tal om byn. Jag älskar min lägenhet och jag älskar att bo i en liten by, men jag skall hjälpa Patrik så Vi hittar en Stor lägenhet närmare stan. Någonstans börjar folk i byn vänja sig vid oss, men det är ändå en smärtsam känsla av att Inte passa in…??
Vi har börjat få ett umgänge i stan och det är ändå nån timmes resa. Ett alternativ är att vi hittar en bil men på sätt och vis hjälper inte detta mig, då Patrik inte skall behöva agera chaufför åt mig. Ännu en sådan där sak som splittrar min hjärna och får mig att ifrågasätta om jag verkligen vill bo kvar här i byn?

Jaja tillbaka till verkligheten, i veckan som gått var det sista Alpha/Beta och jag vet inte riktigt där heller? att fortsätta på den inslagna vägen men då måste vi upp tidigt för att gå till kyrkan, men Nu är det ju inget krav på att man som kristen skall gå i kyrkan varje söndag. Vi åkte förbi ordförande i församlingen häromdagen och han hälsade, likaså med körledaren i den lokala församlingen. Det är ändå något som skär i mig när vi besöker församlingen, det känns lite som om vi inte riktigt passar in eller har en plats. Lite som om man är dom svarta fåren.
Jag personligen trivs ju bättre i Ulriksbergskyrkan, men då måste man vara i stan för att hinna med att gå till Gudstjänsten. SÅ många frågor så lite svar. Men förhoppningsvis får man lite svar på tisdag när man skall träffa pastorn i Växjö men jag vet ändå inte.

Nånstans är det väldigt viktigt för mig att passa in?! att vara en del av något större. Och den känslan har inte infunnit sig här i Lammhult trots att jag har bott här i flera år. Visst Vi kan bo i Växjö men den lägenheten är för liten för 2 väldigt stora personligheter och vi börjar faktiskt skaffa oss ett liv här Lammhult och framför allt här får vi plats. Så många tankar kring detta samtidigt som man inte vet hur man skall göra på sitt arbete… 
Kanske Vi skall försöka få till ”min” nedgågna lägenhet till att bli Vår lägenhet, men det är så mycket drömmar och saker man vill. Jag trivs här och också Patrik verkar trivas här åtminstone i lägenheten. Den kan kan bli helt underbar och vårt nya hem, men det känns inte riktigt så än… eller hitta något i Växjö, men detta är som att leta efter en nål i höstack. Jag har i huvudet gjort en +/- lista och där vinner Lammhult med viss marginal, mest beroende på just lägenheten, men det är praktiskt, det är det sociala som får en massa – …. Kan vi begära att våra nyvunna vänner skall åka 3,5 mil en lördag för att träffa oss? Kan vi klara av att pendla som vi gör några dagar i veckan till våra respektive arbeten… 
Kanske det blir bättre om vi får ordning på den här lägenheten, att Vi möblerar den tillsammans och har möjlighet att spara ihop så mycket pengar att Vi kan åka till IKEA eller någon annan affär och därifrån skapa något som är vårt eget. Visst varje gång Vi är i stan flyttar vi något till Lammhult och det lutar mot att Vi stannar här, men då är det ju avståndet till stan som är ett problem.

För att snabbt vandra vidare till nästa ämne så måste jag ju få skriva om Patrik, min hjälte och orsaken till att jag faktiskt sitter här och skriver. För 20 månader var jag i ett miserabelt skick och var beredd att avsluta det som var mitt patetiska liv. Jag grep efter varje halmstrå som fanns och ett av dessa var Patrik… Egentligen skulle det inte bli så bra som det blev, utan det var snarare ett sätt att förödmjuka mig själv en sista gång…! Att hoppa i säng med första bästa jag hittade…?! Här nu sitter Jag med en ny familj och Jag stormtrivs. Dyker det upp problem så löser Vi dom tillsammans… Visst Nu är inte allt en dans på rosor och ibland har det varit nära att jag bett honom åka hem till sin lägenhet till stan… Men sådant är livet och en del av att vara i en relation.
Men att hitta någon som faktiskt orkar med mig och står ut med mig och min personlighet… Jag är nog den lyckligaste mannen på jorden…

”Jag står här Naken inför Dig… Du vet allt om Mig… Jag kan inte dölja mina hemligheter och mitt verkliga Jag. Jag har öppnat upp Mig för Dig. Jag har låtit Dig ta del av mitt innersta. Jag har låtit dig bli en del av mitt liv. Utan fruktan att Du skall använda det Du vet mot Mig har jag här öppnat upp för dig. Du kom, Du besegrade, Du Är…”

Oj det blev ett långt inlägg, men Nu är detta MIN blogg och jag skriver precis Hur mycket jag vill… =)