Mitt liv, Mina Val… (del 2)

Detta är fortsättningen på Min berättelse så som jag minns den, jag vill inte säga att det här är den Absolut verkliga berättelsen utan detta är Min tolkning så som jag minns den.  Men tankarna är det enda som alltid kommer att finnas där. Kanske därför jag försöker tro gott om alla och ge människor en chans, trots att Ni inte alltid märker det!

Ja 15 år och jag vaknar på sjukhuset med slangar i halsen… Jag kommer inte riktigt ihåg hur länge jag har legat där. Vad som hände runt omkring kommer jag nog inte ihåg… Jag har nog valt att ”glömma”…

Efter många om och män och samtal med psykologer (ja det är sjukvårdens svar på lösning) blev jag ”frisläppt” . jag hade ju inga psykiska problem så varför skall då sjukvården bry sig om en suicidbenägen tonåring? >När dom frågat min fostermor om något skett hemmavid som kan ha förekommit mitt försök att avsluta mitt liv. Ja jag vet ju inte vad hon sa men, jag kan bara gissa mig till vad hon sa.
”Allt är så bra och Thorsten mår nog bara lite dåligt”… Vad hon missade att berätta i sammanhanget var det som skedde bak stängda dörrar?! (Men det är något jag inte tänker dela med mig Just NU!)

Jaja jag skulle nog ändå inte komma hem, så från uppvak till en öppenvårdsavdelning inom BUP… Min första tanke var att jag skulle förlora min Älskade syster och det var det jag gjorde. Mitt liv, min själ ja allt det min syster var för mig förlorade jag i loppet av några timmar. Jag tror jag inte ens fick komma hem emellan?! Här någonstans börjar jag förstå vad som händer och för att skydda mig själv har jag valt att placera det här i en mörk vrå av mitt inre…
Väl på plats på det som hette Odalsbro, fick jag mitt eget rum, men man skulle äta tillsammans med andra och det var en uppsjö av olika unga människor här. Det var säkert en helt jättebra verksamhet, men det var inte det jag behövde just då!!

Det är inte jag kommer ihåg av den sommaren mer än att min dödslängtan blev större.
På hösten började jag gymnasiet och jag trodde att det skulle bli skillnad att jag skulle bli accepterad för att vara Jag. Men vad jag bedrog mig själv, innerst inne visste jag väl vad som skulle ske? men jag valde att hoppas på att det skulle bli bättre. Men jag hamnade bland nördarna och dom som stod bredvid, sen att jag var BÖG! dessutom…!
Den som räddade mig från att ta livet av mig första året på gymnasiet var min Farmor. Denna fantastiska kvinna, var också en sort för sig själv, och hon var en kvinna som blivit övergiven av sina barn.

Hos farmor tillbringade jag all min lediga tid och istället för att äta i skolmatsalen så åt lunch tillsammans med henne. Så farmor kom att förbli den som lärde mig vuxenlivet… det värsta var mina sk. kusiners reaktion på detta. Hur kunde Vågade jag vara bästa vän med min farmor som inte ens var min biologiska farmor?? Den där gamla tjatiga tanten som luktade konstigt.
Givetvis sket jag i detta, för det här var första gången jag i mitt liv fick respekt och kärlek för den Jag var och den Jag har blivit idag. Att jag var Homosexuell var absolut Inte ett problem (iallafall inte enligt Farmor).
Visst kunde jag också tycka att farmor var lite jobbig ibland, men hon gav mig det ingen annan gav mig Omsorg.

Det som blev min räddning denna gång var min farmor och personalen på en öppen avdelning till BUP. Jag hade ”förlorat” min syster, jag hade insett att den enda familj jag hade var Mig själv. Den enda jag kände kärlek från var min farmor!

Det handlade inte om att få uppmärksamhet eller att jag verkligen ville dö! det handlade om att få Kärlek av Någon, för tillfället hittade jag detta i en missförstådd äldre dam. Men när jag tänker tillbaka är det skrämmande att tankarna på att vara oönskad fanns där redan då! Jag var den som lämnats över och som ingen ville ha…

17 år gammal och Förstå att man är Oälskad och Oönskad!