Mitt liv, Mina val…? (del1)
Så var det just detta inlägget jag har sparat på och som jag egentligen inte VILL skriva, men jag tror det är nödvändigt bara för att andra i min omgivning ibland skall förstå hur jag fungerar och varför jag ibland handlar som jag handlar. Detta är personligt och utlämnande men det här är mitt sätt att visa på hur mobbing och utanförskap kan skada under lång tid framöver. Jag kommer medvetet att utelämna uppgifter som kan peka ut enskilda personer. Men allt detta i en salig röra har gjort idag att jag skapat min egen familj och den närmaste släkt jag kommer är min syster. Jag har insett att jag måste ta avstånd från personer i mitt unga liv som faktiskt kunde påverkat det som skedde, men valde att blunda för verkligeheten
För att förstå måste man gå tillbaka till 1982… Pojken skulle börja i första klass. Hans fostermor? eller skolan? hade beslutat att han inte skulle gå i samma skola som sin syster?! Då skulle hon påverkas negativt av honom. Han vars enda fasta punkt var sin stora syster…
I den byskolan han gick kände han ingen, allt var nytt för honom och han skulle själv promenera den dryga kilometern dit. Han hade på sig sina bästa kläder och han vill minnas att han faktiskt var glad och mådde bra. Han skulle börja skolan! Men första dagen blev inte som han hade tänkt sig. Då pojken stammade och var allmänt blyg så gick nog första mötet med hans NYA skolkamrater inte så bra. På väg hem första dagen i skolan mådde han pyton. Han var 7 år gammal, för första gången hade han fått känna av vad som idag kallas mobbing. En ledsen sårad pojke gick hem, han kände sig oälskad. Redan då önskade han att han var död…
Min stamning gjorde inte det bättre och min mor bestämde sig för att jag skulle gå hos talpedagog! Jag vet inte vad skolan eller min fostermor tänkte, men detta var knappast något som underlättade den ”grova” mobbingen som faktiskt förekom. Man trodde att man gjorde gott för mig men istället såg man till att mobbingen bara blev värre och värre.
Jag kommer inte ihåg NÄR, men min skolsköterska bestämde att det var på grund av min ”tågång” som jag blev mobbad, så sommaren når jag var 12-13 (den tiden är något jag valt att glömma) så fick jag bägge mina fötter gipsade för att min hälsena skulle töjas ut. Jag gick med dessa plastgips hela sommaren och det slutade inte bra. Men det säger väl sig själv, att låta en växande tonåring gå med plastgips en hel sommar… jag låter er räkna ut resten…
Mobbingen fortsatte under lång tid, faktiskt hela min grundskoletid och dom sista veckorna på terminen i 9:an, så blev jag befriad från undervisning…!!! Istället försökte jag läka dom sår som jag faktiskt fått. Samtidigt som detta pågick påbörjades min Epilepsi utredning med besök både på CSK (Centralsjukhuset i Kristianstad) och på Neurologen i Lund… Vad jag kommer ihåg så var detta knappast något man ville eller önskade. Vem som initierade detta är svårt att säga eller komma ihåg, men jag hoppas att för Alltid slippa göra detta fler gånger…
Så här bakefter skulle jag nog välja att ha mina små egenheter istället för att bli utsatt för det jag blev utsatt för. Allt detta ledde till att jag sommaren 95 eller 96 (jag var 15 år gammal) försökte ta livet av mig för första gången!? Jag hade fått tabletter för min epilepsi och en rejäl överdosering av dessa gjorde att jag var i praktiken hjärtdöd och under några dagar var det bara en respirator som höll mig vid liv…
15 år gammal med en önskan att DÖ!
