Jag är Hjärta och Själ och inget jag äger kallar jag mitt utan det har Vi gemensamt.

Men ibland undrar jag om Du ser den smärta jag bär med mig När allt inte riktigt blir som det är sagt. 
Jag vet och Jag visste vad jag gav mig inpå men ibland kommer tvivel upp till ytan. Är det verkligen det här jag vill.
En kamp varje gång att försöka utan att Nå fram, En kamp som jag tyvärr aldrig kommer att vinna.
Varje gång är som elektrisk stöt genom hjärtat. Ord som inte blir till verklighet, Ord som bara är Ord.

Jag kämpar och försöker men Jag vet inte om Du ser detta. Alltid en massa ursäkter för att slippa och Jag vet inte hur det skall tolkas. Saknad av att få känna Dig nära, en kamp som är på väg att förstöra det vackra Vi har. Just Nu känner jag inre tomhet att bara mötas av absolut ingenting. Jag har tänkt en del på sistone att bara släppa taget och gå, men jag vet vad det skulle betyda för oss. Då skulle det inte något finnas gemensamt eller något att kalla vårt längre.

Jag vet inte om Du skulle förstå när jag försöker förklara, Jag vet inte om Du kan känna den smärtan Jag känner när det Jag gör inte leder någonstans.
Du och Jag har allt gemensamt men en del av det hela har Jag bara själv, trots att Jag vill att vi skall ha det tillsammans.
Givetvis kan jag inte skylla på Dig, utan det är omständigheter som gör det hela.
Att Nå fram med detta, Att hoppas Du förstår, är en kamp som är svår att vinna. En kamp där Jag alltid förlorar.

Det smärtar mig att Jag behöver känna så här. Det smärtar Mig att vara den som Alltid förlorar. Jag försöker se framåt, Jag försöker gå vidare men ibland räcker det inte.
Känslan av uppgivenhet bränner som en öppen låga. Att veta att Jag försöker men inte når fram. Känslan av att Du vill men inte kan, får mig att gå i spillror.

Var det verkligen detta jag skrev under på? 

Jag känner mig ändå stark som inte ger upp, Jag kommer att kämpa en oövervinnlig kamp, för Jag vet vad Vi har gemensamt. Detta är de viktigare och viktigare än något annat!
Ändå kan jag inte låta bli att tänka på att ge upp. Den tanken som ibland smyger sig på och suger energi ur mitt Hjärta och min Själ. 
En egentligen oväsentlig del av Oss, men ändå så viktig och så värdefull. 

Jag önskar att Du skulle förstå?!

Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka? Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka? Höljet var ju knoppen hela vintern. Vad är det för nytt, som tär och spränger? Ja visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger. Ja nog är det svårt när droppar faller. Skälvande av ängslan tungt de hänger, klamrar sig vid kvisten, sväller, glider – tyngden drar dem neråt, hur de klänger. Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra – svårt att vilja stanna och vilja falla. Då, när det är värst och inget hjälper, Brister som i jubel trädets knoppar. Då, när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter kvistens droppar glömmer att de skrämdes av det nya glömmer att de ängslades för färden – känner en sekund sin största trygghet, vilar i den tillit som skapar världen. (Karin Boye)