Tankar kring mycket…!!!!
December och Januari har varit månader av tänkande… Min relation till Patrik och hur Vi kan göra den så bra som möjligt för oss bägge 2… Min sysselsättning hos Marica, hur kan jag agera och vad skall jag säga för att må bra. Mediciner… På egen begäran har jag valt att ta väck min epilepsi medicin och följt råden jag fått av mamma Mari… Jag har påbörjat att ordna mina tänder…
Så jag det är mycket tankar just Nu… Men så här i slutet av februari börjar jag få kontroll, eller iallafall det är vad jag intalar mig själv…
Jag ÄR, därför Finns Jag!
På min sysselsättning är det lite som om Jag finns men ändå inte, jag vet inte om jag skall fortsätta eller hitta något annat, vad jag vet är att jag faktiskt kan få en anställning på 50% på det stället där jag är. Jag tycker att jag verkligen har visat framfötterna och försökt… men jag är för snäll och säga till när jag mår dåligt, jag är för snäll för att sjukanmäla mig… Tänk om Marica ser det som en svaghet, kanske skall sätta mig med Mari, Peter och Marica och verkligen lägga korten på bordet. Jag orkar egentligen det jag gör, men jag vill visa framfötterna… *rösten i mitt huvud, som ständigt säger – ”Du är sjuk och konstig”…*
(Det är rösten från kvinna som jag kallade mamma, hennes kritiska blickar som följer mig var jag än går… ”Du är oduglig! Du kommer inte att bli något! Du ÄR en belastning som lever på samhället! Du är Värdelös!” *Tänk Vad grannarna skall säga…!!!!*)
Men med min autismdiagnos samtidigt som jag börjar funderat på vad som egentligen hände i Vinslöv hos dom människor som jag kallade mamma och pappa… Något som läkaren sa i Linköping klickade i huvudet… Och ju mer jag läser på om min nya diagnos och allt som sker runt denna… Något har hänt men jag vet inte vad… Det är inget jag någonsin kommer att få bekräftat eller en ursäkt för… Men hus skall Syrran ta det hela, det jag kommer med kan förstöra hennes värld. Som jag förstått på henne så anser hon att hon är Tacksam?… men det får helt och hållet stå för henne…?!
Sen det här med kyrkan, tvivel och oro… Det som hände i höstas när jag skulle botas från att vara Homo… Den församlingen jag verkligen trodde på har lite bleknat bort. Tydligen skall man vara på ett visst sätt för att passa in och jag passar inte in… Någonstans så känner man sig inte välkommen längre… BÖGEN!!!! från Lammhult… Jag har försökt med samtal med en av pastorerna men allt som hände i höstas var droppen. Kanske jag skall ha ett samtal med Bengt, som faktiskt också är min ledsagare! =)
Något som också är ett lite hjärnspöke det här med Patrik… Sårar Vi varandra medvetet eller är Patrik bara så Dryg och Elak… Ja han kan vara riktigt elak och beräknande. Han vet vilka punkter han skall trycka på. Han gör jättemycket och jag har kanske blivit lite lat här hemma. Men vad skall jag göra för att han skall känna att jag faktiskt älskar honom… När jag inte hjälper till så skäller han… När jag väl göt något så gör FÖR mycket och FÖR ordentligt… Hur skall jag göra för att han skall tycka det är lagom…. Han har Många gånger beskyllt mig för att vara antingen Svart eller Vit. Men det är ju sådan jag är… Han vet vilka knappar han skall trycka på och när och han vet vad han får för reaktion från mig…
Ändå är det som jag tillåter honom… Jag har FÖR mycket att förlora om jag förlorar Patrik…!!! Då har jag ingen kvar att kalla familj. Men är det värt allt småtjafs… Visst jag skulle vilja så mycket mera men jag vill samtidigt inte tränga mig på. För då skäller han… Lite som om Vi gillar att såra varandra…? Sen att allt det mysiga och snuskiga sker nån gång lite då det passar Patrik…?! =(
Kanske har det något med att göra vad Jag varit med om. Och vad han har varit med om… Våra uppväxter har på inget sätt varit fridfulla och så som man skulle önska…. Jaja, nog om Patrik Nu… det här är ju min blogg och skall handla om Mig…
Ikväll har jag verkligen varit ego, jag har köpt en flaska vin och glidit ner i ett varmt bad… bara bry mig om själv, vara EGO! Sen att Patrik fick Rödvinsmiddag…. Jag vet faktiskt inte… Jag tror ibland att han är i sin egen värld…
Denna helgen har jag vigt åt att städa och få ordning, men Patrik typ hånar mig och tycker det är mest roligt att jag går från Ingenting till Allting… Jag vet inte riktigt vad jag skall göra mer… Jag älskar ju faktiskt honom trots han ”dåliga” sidor, men det är svårt att hålla det hela i liv, när Allt man gör är fel…
Ja jag jobbar halvtid och kämpar varje dag för att verkligen vissa att jag ÄR duktig, men får jag uppskattning… Njaaa!? Jag vet faktiskt inte, betalar alla mina ansträngningar sig i slutändan…
Får jag Prinsen och hamnar i paradiset….? Kan jag och Patrik någonsin enas om Vad VI vill med varandra och om Vi är beredda att verkligen kämpa för det. Ja jag vet inte längre…
Vår familjeterapi tyckte jag var bra och givande. Det fanns en del saker där som var så uppenbara och som vi ändå inte hade satt ord på själva tidigare. Vi är båda två lite krävande och behövande ibland, som små barn. Vi försöker utmana den andre för att se om det håller, om den andre står kvar. Vi är otrygga och osäkra och litar inte på någon, kanske inte ens våra egna tankar och känslor ibland.
Min bild på vår relation är att vi givetvis ska ha en fungerande vardag tillsammans, varje dag om det möjligt. Det betyder dock inte att vi ska eller måste göra allt tillsammans, men det betyder ju inte heller att vi ska eller måste göra raka motsatsen, helt avskärma oss från varandra och göra allt på egen hand. Det är här de där små ”avtalen” oss emellan kommer in i bilden. Vi måste kunna prata om en sak och komma fram till ett gemensamt beslut, som vem som ska duscha först, vem som gör frukosten (om vi ska äta den tillsammans), vem ger katten mat, osv… . Det är alla de här små sakerna som jag ibland känner att de inte prioriteras av dig, min älskling. Du ska jobba, då är det ditt som är viktigast och allt annat får flytta på sig eller rätta in sig i ditt schema. Och om det beror på din funktionsvariant att du då befinner dig i ett ”organiserat kaos”, så må det så vara. Och jag hade nog kunnat acceptera och finna mig i mycket, om du bara ville försöka berätta hur du tänker ibland. Men frågar jag så får jag svaret att du inte vet. Då är det svårt för mig (och andra) att förhålla sig till dig och dina behov när du inte ens själv vet, eller åtminstone inte säger något om eller kring dem.
Du kanske inte tycker det jag gör är lika viktigt eller givande som det du gör, men det är min vardag. Och den betyder lika mycket för mig som din vardag betyder för dig. För mig är det inte någon tävling, men ibland känns det som att det är just det som hela vår relation är, en tävling. Och det är väl den där tävlings-atmosfären som också får mig att sätta sakerna på sin spets, t.ex. när du säger att du ska göra något och sedan glömmer, inte orkar eller kanske inte ens bryr dig. Då är jag där och ger dig en prick i tävlings-protokollet, och så gör du även mot mig. Jag kan gå och plocka och småstäda en hel vecka, samt sköta det mesta av tvätt och matlagning, bara för att få höra ”när ska du städa toaletten”. Jag väntade i över två veckor efter det att du sade att du skulle göra det, sen gjorde jag det. Och en vecka senare undrar du när jag ska göra det (igen)?
Påpekar jag för dig att du sagt att du ska göra det så samlas det lite på hög, tillsammans med lite annat säkert. Sen plötsligt är det som att din skam och skuld över att du kanske inte ha gjort lika mycket liksom rinner över, och då ska du göra allt på en gång, gärna direkt. Då ska det bytas gardiner, dammsugas, svabbas golv, skuras toalett, vattnas blommor, diskas och lagas mat, allt nästan på en och samma gång. Sen ligger du ”död” några dagar efter det. Själv brukar jag t.ex. diska undan lite innan jag åker på mitt i veckorna. Större städning tänker jag kan vänta till helgen, eller någon dag man är ledig, men jag försöker nog alltid sprida ut det lite. Och visst, det är inga roliga saker, men det är saker som ska göras. Och det är där de här små överenskommelserna i en relation är och blir viktiga.
Men på samma sätt som jag tycker du ska vara ärlig (och modig) mot dig själv och andra på jobbet, och säga ifrån när det blir för mycket och du inte orkar, så tycker jag givetvis att du får göra det hemma också. Om du inte kan fullfölja något du sagt eller ”lovat”, så säg det hellre och kanske fråga eller be mig göra det. Ovissheten är nämligen värre att gå runt med. Och skulle det visa sig att det innebär att jag gör 90% och du 10%, eller du gör 90% och jag 10%, ja då får vi ju titta på varför det är så och om vi kan göra något åt det. Men jag verkligen HATAR när du på något sätt ska gå och super-ladda för att sedan på något sätt försöka överkompensera och överglänsa (mig?) lite då och då. Jag blir nog mest arg för att jag lider med dig, eftersom jag vet att du inte gör det av ren glädje, utan troligtvis mest för att du känner att du måste tvinga dig till det och ”komma ikapp” mig. Men livet är ingen tävling! Åtminstone vill jag inte att vårt liv här hemma ska vara det!
Och du får gärna prata med mig. Jag bor i samma lägenhet som du! 😉