Mitt livs resa

Under hösten har jag gett mig ut på mitt livs resa. En resa där jag måste möta mina egna fasor, en resa där jag måste ändra på stora delar av mitt tankesätt. En del av denna förändring är att jag bytt namn. Tagit väck en del och lagt till en del. Nu är Ni säkert många som skulle säga att namn inte är viktiga. Men i mitt fall är det en del av min process att läka och bli en ny människa.

För att börja någonstans i allt det här. Jag blev diagnosticerad med Epilepsi för 28 år sen. Jag hade haft typiska ep-anfall under 2-3 år och läkarna försökte hitta en orsak till det hela. Kvinnan som skulle liknas vid min mor, var väl den som regisserade hela föreställningen. Undersökningarna visade egentligen inte på hade jag hade epilepsi men det låg nära till hands och när jag svarade på ep-medicineringen så använde man sig mer eller mindre av uteslutningsmetoden. Och lite så har jag levt, man har inte hittat bevis på epilepsi, men om Nu medicinen fungerar så måste det vara epilepsi.
När läkarna för några månader sen började berätta för mig och jag valde att lyssna på dom, ställdes det hela i en ny dager. Ju mer dom berättade om min nya diagnos och ju mer jag själv fick chansen att läsa och försöka förstå. Ju mer ser jag sammanhanget ju mer hänger det hela ihop. Sen att det fortfarande krävs en del arbete av mig själv, men också till viss del en annan typ av medicinering. Jag måste också kräva en del av Patrik, mina vänner och dom jag har runt mig.

Kvinnan som funnits i mitt liv senaste 40 åren får inte ta plats, hon är inte längre en del av mitt liv. Ja jag har 2 föräldrar men dessa ligger på en kyrkogård någonstans i Danmark?! Hur eller när dom hamnat där är inte relevant för att jag skall läka mig själv. Jag har inte ens minne ett minne av dom. För att vara ärlig dom minnen jag har från min uppväxt är också få och då inhöljt i det mörkaste av mörker. Och där får dom där minnena stanna. Jag kan inte förändra det som hänt, jag kan bara se till att INTE händer igen, men som sagt jag har bara börjat min resa och det är en bit kvar, men jag ser iallafall ljuset i tunneln!
Det är väl först när jag blivit vuxen som jag har insett att det hela inte går ihop sig. Trots en Elefant-dos av ep-medicin har jag inte varit anfallsfri. Läkarna har väl också ifrågasatt det hela. Men man har använt sig av det som står skrivet sen 25 år sedan. Jag har väl också själv intalat mig att det är så. Trots att jag vetat att det inte är hela sanningen. Men Nu är situationen annorlunda. Jag kan bara förlita mig på mig själv och dom människor jag omger mig med.

Så för några år sen hände något, jag träffade en person som har vuxit och också blivit det jag idag kallar MIN familj. Vi var 2 sårade människor som hittade varandra. Men Vi har hittat så mycket mera hos varandra. Väldigt enkelt. Vi har varandra, trots att folk omkring vänt oss ryggen och sagt att den här relationen kommer INTE att fungera. Jag har förlorat vänner på det hela, Patrik har förlorat vänner. Men det bästa av allt. Jag bor tillsammans med min Bästa vän och Jag Älskar honom…
*hmmmm, Nu var detta en parantes, men jag var ju bara tvungen, då jag Måste nämna Patrik minst 1 gång i mina blogginlägg… *

Men i samband med att jag fick min autismdiagnos började jag också fundera på att gå vidare med min ep-diagnos. Det var något som inte stämde. 1+1 blev inte 2, utan snarare 4 eller 5. Jag var tvungen att anpassa mitt liv efter min autismdiagnos och min stressrelaterade epilepsi. Sakta har jag förändrat min tankesätt och min sätt att leva. Det viktigaste är att Jag har stängt ute den kvinnan som styrt mitt liv i så många år. Men siffrorna har ändå inte gått ihop sig och det har inte varit logiskt. Varför skall jag som är mitt livet inte kunna jobba och göra det jag vill göra? Varför skall alla andra ha det bättre än mig? Ja jag var tvungen att ställa allt som den kvinnan lärt mig på sin spets. Och det gick inte ihop sig. Och på den resan är jag. Min resa mot ett bättre jag är på lång Inte färdig, men jag har kommit en bra bit på vägen.

Jag har faktiskt börjat skaffa mig ett liv som alla andra. Jag har varit tvungen att ta tag i dom demoner som funnits i närmare 30 år. Min flykt måste ta Stopp och jag måste stanna upp och ta tag i det där jobbiga! SÅ här är jag Nu mitt i min livs resa!

Detta är väl tänkt som en början på något? som jag bara måste gå igenom. Kanske det kommer mera eller mindre här framöver? med samma tema.