Förlåtelse… Eller?

Då erkände jag min synd för dig, jag dolde inte min skuld. Jag sade: Jag vill bekänna mina brott för Herren. Och du förlät min synd och skuld. (psalm 32:5)

Ja jag inleder mitt inlägg med en bibelvers. Men den betyder en del just för mig under helgen som varit. Som Några av er läst på Facebook blev det väldigt fel i torsdags och jag lämnade min sysselsättningsplats gråtande. Under dagarna som gick växte hela händelsen och det slutade med att jag började skylla min chef för det hela. Det var Hans fel! Då vi är med i samma församling började jag också skylla kyrkan för för att det gått som det gått… Jag skulle byta Kyrka, jag skulle polisanmäla honom, och på någon vänster blev även hans far inblandad. (Hans far är med i församlingsledningen). Ja jag hade i min hjärna lyckats vända och vrida på allting så det blev ju Kyrkans fel till sist. Det var en dålig kyrka och jag Hatade dom?!

Det jobbiga var ju att Vi denna helg skulle till församlingens gemenskapshelg, precis som förra året. Med mycket HAT och Förakt så åkte VI ju till Halmstad och jag mådde pyton. Väl på plats inledde jag min hatkampanj. Varför skulle jag hälsa och var trevlig, varför skulle jag överhuvudtaget bry mig om den här församlingen, jag var ju på väg därifrån. Patrik stöttade mig och bad mig försöka stå ut iallafall. Att jag kunde vänta och ta ett beslut till denna veckan. Iallafall jag mötte människor jag trivs med, människor jag kallar Vänner. Men jag undvek ”min” chef och hans familj i den mån jag kunde. Jag hälsade inte på dom och jag vände ryggen till när dom kom i närheten av mig. Jag var fylld av hat och förakt mot dessa människor.
Men med alla kramar och Goda samtal gjorde att något förändrades. Jag fick veta av Många personer att man faktiskt såg upp till Mig, jag var en God kristen och en bra företrädare för Vår kyrka och församling. Sakta började det hela mjukas upp. Sakta byttes Hat och Förakt mot Ånger och Skam. Jag hade i 2 dagar gått runt och byggt upp något som egentligen inte fanns. Jag hade byggt mitt Hat på en väldigt ostabil grund.

Lördagskvällen slutade iallafall att jag fick möjlighet att be om förlåtelse för mina tankar, mot dessa personer, mot kyrkan… När jag bad om förlåtelse sa Dom att jag skulle vara stolt över mig själv. Att jag var Modig som vågade be om ursäkt för att jag hatat och föraktat UTAN grund. Felet var ju inte deras. Idag känner Jag mig stolt. Jag har tagit ännu ett steg på resan mot att bli en Hel och bättre människa. Det är första gången jag har mod att be om ursäkt för att jag har övertänkt något och skapat ett monster som inte existerar. Ja det är lite så jag fungerar, men jag vet att jag kan ändra på mig och bli en bättre och större person. Jag kan be om ursäkt när jag gör ett fel eller i det här fallet tänker fel… En rätt skön och härlig känsla, både efteråt och idag. Ja tanken på det som hänt har jag lämnat bakom mig. Det hände något som inte borde hänt, men jag måste lösa det med Samtal och Dialog. Inte med hat och och förakt…

Ja det var en av sakerna som skedde i helgen. Något annat som också fått mig att tänka är det som hände precis innan Vi åkte hem.
Jag har bett en nära vän i kyrkan om hjälp att hitta en ledsagare. Jag har sen fått veta att hon hade någon på gång. Så i helgen fick jag veta vem hon hade haft i åtanke. Sin egen Man… Det lite fundersamma i det hela är att den här mannen uppfyller som önskemålen jag angivit, men han är samtidigt en Lärare och Mentor åt mig i kyrkan. En man jag ser upp till som jag har förtroende för.
Hur skall detta gå? var min första tanke. Patrik, min psykolog, en annan vän, mitt boendestöd. Ja det är många jag har frågat om råd. Samtidigt som det kan bli VÄLDIGT bra har jag också en inre oro för hur det skall gå. Helt plötsligt bli rollerna lite omvända. Han får kanske se Totte utan ”kyrkfasaden”, hur jag Egentligen är som människa. Sen att det är jag som ger Oss uppdrag. *hmmm* 1000 tankar om detta som jag fortfarande processar i hjärna, men Vi får se hur det går här framöver.

Ja vad har mer hänt? Jag och Patrik´s har haft en lång, hetsig diskussion om hur Vi vill ha det i vårt hem. Vi är 2 olika typer både vad gäller personlighet och stil och det kan ställa till det hela ibland. Men med sakliga argument och en Bra diskussion utan skrik och tjafs kom Vi fram till hur Vi ville ha det! Detta slutade med lite nya lampor och nya mattor… jaja Second-Hand Fynd, men det var snyggt ändå… iallafall, vi börjar komma iordning… =) =) Men som sagt det är en bit kvar på hela ”projekt Vårt Hem”

Vad jag egentligen vill säga att jag har kommit en bit på vägen att bli en Ny hel människa… Med hjälp av min Psykolog, ”mamma” Mari, min församling och givetvis Patrik… =)