Resan med mig själv – En betraktelse i att vara jag (del 3)

Jag har påbörjat en resa där jag vill hitta mig själv i min diagnos. Kanske denna resa kan hjälpa mig framåt i livets snåriga djungel. Men jag vet också att det är en resa där jag måste ”blotta min strupe”… Inte för någon annan utan för mig själv. 
Samtidigt som jag är glad att jag har tagit det här beslutet, skrämmer det också mig Väldigt mycket! Men jag vet att jag har stöd. Patrik finns där, min Marie finns där. Detta är en historia jag måste berätta för att kunna gå vidare och faktiskt kunna fortsätta det goda liv jag har Nu.

Jag lämnar för stunden det som varit och hoppar lite framåt i tiden. Resten av den historien om hur jag har levt får komma längre fram. Dags att för en gångs skull berätta det som faktiskt fått mig att inse hur värdefull jag är och att jag kan älska mig själv.
Året är 2009 och jag har kommit hem till Sverige efter några år i Danmark där jag lärt känna mina biologiska lillebror samtidigt som jag hade min inkomst på olika bastuklubbar. Denna gång var det en Man som ”lockat” mig att flytta hem till Sverige.

Jag valde att flytta in hos den här mannen i Kalmar, men det dröjde inte länge förrän jag var tvungen att flytta därifrån och hitta eget boende. Med skulder hos kronofogden och ingen kreditvärdighet så fick jag be kommunen om hjälp. Jag fick på nåder en lägenhet och lite pengar till att köpa möbler och kläder. Men Nu när sanningen skall fram blev det mer besök på Systembolaget. Jag dolde min skam och historia med alkohol.
När jag bodde i Kalmar fick jag rådet att besöka ”Valen” i Kalmar. En mötesplats om man hade psykisk ohälsa. Min första tanke var att jag har för helvete ingen ”psykisk ohälsa”, jag är ju normal? men jag var beredd att ge det hela en chans. För första gången i mitt liv mötte jag människor som Såg mig.
Här kom jag också i kontakt med det som hette Boendestöd, speciellt en äldre kvinna. Hon visade mig tillgivenhet och hon accepterade mig. Tillsammans med henne jobbade en annan yngre kvinna också. Efter lite kontakt med kommunen blev jag beviljad boendestöd 3 gånger i veckan. Och det skulle ske Hemma hos mig. Varken kommunen, MB eller C visste vad jag tidigare sysslat med utan jag berättade lite vagt vad jag gjort tidigare. Efter några månader fick dessa 2 kvinnor och personalen på Valen, mig att inse att jag faktiskt hade ett värde som människa och att jag inte behövde varken sprit eller något annat för att ”må bra”. Lite för lite gjorde jag en omstart av liv. Utan sex eller alkohol. Jag insåg att jag måste älska mig själv och att det var Jag som bestämde vad som skulle ske framöver.
Jag hade ett gott liv och så småningom träffade jag en ny man, men han bodde i Växjö och på den vägen har jag Nu hamna i Lammhult, men detta är en helt annan historia.

Det var också på Tjejernas uppmaning jag valde att påbörja en utredning om jag hade en NP-diagnos. Ja denna utredning i sig var en resa i sig, men det var trevliga och snälla människor som gjorde utredningen. Psykologen, Arbets-terapeuten, Kuratorn. Tillsammans efter några månader fann man att jag led av Högfungerande Autism med drag av ADHD. Äntligen hade jag ett svar på vad det var som ofta ställde till problem för mig. Och med detta kunde jag också påbörja min ansökan om sjukersättning.

Dock var livet inte det lättaste, ”mamma” var fortfarande en del av mitt liv. Under utredningen hade hon blivit intervjuad och då var hon också hemma hos mig för att besöka mig. På kvällen när hon åkt hemåt igen så Flydde jag. Hon hade inte ens kramat mig. Jag var 34 år gammal och ville bara ha min ”mors” kärlek.

Men idag har jag MB och C och människorna på Valen att tacka för att jag idag inte lever med Alkoholproblem eller att jag måste sälja mig själv till andra. Det var i Kalmar och med dessa människors hjälp jag påbörjade min process mot att bli en hel människa. En process som fortfarande pågår, varje dag! Förhoppningsvis vågar jag släppa fasaden en dag?

I nästa del skall jag försöka ge en bild av min uppväxt, hur det var att växa upp i en fosterfamilj.