Jag kan tro! (del 2)
… Sagt och gjort jag följde med på en sådan här samling. Nu skulle dom sättas Dit. Hur vågade dom bara springa runt och be till Gud och hjärntvätta människor. Dom måste ju vara helt ”dumma i huvudet” och människor tro på deras påhitt… Det här skulle tidningarna få veta. Det fanns en SEKT i Växjö som hjärntvättade människor.
Varför skulle det finnas en Gud, han hade ju inte funnits i stunder där jag behövde honom. Och hur vågade dom utsätta andra för deras Humbug!!Men något hände den sommaren, dom var ju inte så hemska och otrevliga. Dom hade ju inte ens försökt hjärntvätta mig, eller få mig att bli Heterosexuell, dom tog för den jag var. Jag bestämde iallafall att jag skulle gå dit på en ordinarie Alpha-kurs på hösten. Jag hade en tjej med mig Malin, som jag faktiskt lärt känna under sommaren. Hon verkade ju vara normal och hon var nog inte allt för hjärntvättad. Och att Be var ju inte Så invecklat!
Under 10-11 veckor gick jag den här Alpha-kursen. Jag kände mig mer och mer hemma. Mannen som var ledare var ju hur bra som helst, och jag fick en skön känsla kring honom. Jag började sakta men säkert bygga upp den tro jag hade förlorat. Jag han vara en del av en kyrkas gemenskap, och Gud älskar mig trots att jag har en NP-diagnos, sjukersättning och Bög… När kursen var slut så blev jag tillfrågad om jag ville gå en fortsättningskurs under våren följande år. Ja hoppade på det här erbjudandet och jag såg verkligen framemot att få lära mig mera.
Under vinteruppehållet, började jag och Patrik gå på Gudstjänsterna i kyrkan. Och Vi var med på kyrkkaffet. Varje gång träffade man någon ny och man vågade börja prata med människor. Några av dessa står mig fortfarande Nära och dom har jag fortfarande kontakt med. Under en annan samling kom min gruppledare, lite skamset fram till mig och berättade. När han visste att jag skulle komma med i hans grupp var han livrädd… Han hade ju aldrig träffat någon homosexuell man tidigare och visste inte hur det hela skulle sluta. Sen gav han mig en stor kram och bad om ursäkt att han hade haft förutfattade meningar om mig. Efter det är den här mannen och hans fru några av mina bästa vänner i kyrkan, dom är också dom man ringer till när man vill berätta något eller skulle behöva hjälp! =) Han hade hjälpt Mig att återfå sin tro genom att vara sig själv, och jag hjälpte honom att ”bota” hans homofobi… Ja det är hans egna ord. Vi hade hjälpt varandra.
Nu undrar Ni säkert var Ann-Britt tagit vägen i det här… Hon är inte en del av mitt liv längre och hennes åsikt betyder inte något längre. Hon får tycka hur mycket hon vill men det är ju faktiskt hennes problem.
Jaja Nu lämnar Vi henne och går tillbaka till MIN historia! Jag skulle ju gå en fortsättningskurs, men det kursmaterialet var inte det bästa så det blev mer en grupp där vi faktiskt diskuterade och pratade fritt istället. Och jag fick lära känna Malin Ännu mera, och efter det har det bara kommit fler fler som jag lärt känna och det har lett till att jag är med i hemgrupp och i en av kyrkans servicegrupper. Ja vad detta handlar om får jag skriva om en annan gång!
Tillbaka till min historia. Så här i höstas bestämde jag mig för att jag skulle döpa mig. Jag var visste redan från början att jag ville göra det till något litet och väldigt privat. Dom vänner och den familj Jag valt var välkomna. Så en lördag här i höstas var det dags. Pastorn var bokad, vänner och familj skulle komma. Döm om min förvåning när det var 10-11 stycken som ville komma till min stora dag. Det blev en fin liten stund där jag verkligen kände att jag dög bra som jag var. Allt var jättefint och det hela avslutades med en enkel fika.
Men efter det började mina tvivel igen. Den ”hemgrupp” jag valt att vara med i kändes avlägsen, jag kände mig inte välkommen eller som en del av… Jag funderade mycket och jag valde att ta en paus. Det var mycket som hänt i mitt eget liv och det fanns inte riktigt plats att tro eller att bejaka mitt dop! Konflikter på arbetsplatsen som inte fanns längre, kämpigt hemma, tankar om att min värdighet inför Gud.
I vintras började jag läsa min bibel och några andaktsböcker. Och jag började förstå, Jag började inse att Gud älskade även mig, att jag var en del av Hans valda familj. Församlingen jag hör hemma i ÄR en del av min familj. Ju mer jag läser och ju mer jag tänker på det så ser jag mig själv som kristen. Och glädjen att höra hemma någonstans har blivit starkare. Nu ger Vet jag att jag gjorde rätt och jag har hittat tillbaka till min egen tro. Jag skäms inte för att säga att jag är kristen, jag vågar stå upp för det jag tror på! Jag vet att jag Inte behöver ändra på mig eller vara Någon jag inte är. Jag kan vara mig själv med allt vad detta innebär! Det är detta som är styrkan i min tro. Att våga vara den jag är, men framförallt att absolut Inte skämmas för den jag är. Jag vågar be om hjälp, jag vågar vida mig svag…
Jag ÄR! och Jag kan TRO!
