Idag är dagen…
Så är den dagen som skrämt mig senaste månaden kommen. För att försöka förstå min rädsla måste jag ta mig tillbaka 25-26 år i tiden.
(disclaimer: Det som står här är mina fragment av minnen och det jag självt läst i dom journaler jag har begärt ut från vården.)
Jag tror det var den våren när jag gick i nionde klass. Min fostermor hade då bestämt sig att en gång för alla ta reda på vad som föranledde mina nattliga anfall och fixa till mig. Jag skulle bli ett normalt barn!
Så med x antal stick i huvudet hade man satt elektroder på mitt huvud. Man ville att elektroderna skulle ligga mot skallbenet för att få bäst resultat. Så skulle jag gå i nån/några vecka/veckor. Allt skulle registreras. Senare skulle jag vara på sjukhuset för att man skulle fånga mina anfall på film. Jag kommer inte ihåg hur länge jag gick med dom elektroderna stuckna i huvudet, det enda jag minns är smärtan när man stack dit dom, men också när dom skulle tas bort. Huden på mitt huvud hade börjat läka kring dom här trådarna dom stuckit i mitt huvud. Man brydde sig nog inte så mycket om min smärta och mina plågor. Man skulle bara utreda vad det var som föranledde anfallen.
När allt mätt och filmat material fanns tillhands skulle det börja utredas. Man kopplade in neurologer men också den barnläkaren som hade varit med 14 år tidigare när jag omhändertogs av sociala myndigheter. Man fann inte så mycket mer än att det var rejäl aktivitet i min hjärna. Man kom aldrig fram till om det var epilepsi eller inte. Man Antog! Så med läkarnas goda minne började man pröva mediciner?! Jag kommer inte ihåg hur många olika mediciner jag prövade, men någon hjälpte väl sådär och jag blev av med några av anfallen så var det ju bra. Och då epilepsimedicinen hjälpte så var det ju nofg epilepsi.
Med en invecklad förklaring så hade jag ”frontsllappsepeilepsi”, trots att det inte fanns några som helst säkra tecken på detta. Men då epilepsimedicin hjälpte så var ju det Självklart! Men min fostermor njöt av det. Hon hade gjort sitt arbete för att ”fixa mig”. Nu kunde jag kanske bli en normal tonåring?!
(Så kanske det här kan hjälpa mig och att jag kan bli fri från mina anfall. Det är med detta i bakhuvudet jag måste Våga.)
Min fostermor trodde att hon hjälpte och att allt skulle bli bra? Det enda positiva var att jag slapp bli slagen och misshandlad under den tiden. Hon skulle ju ha lite svårt att förklara denna aktivitet på EEG-registreringen.
Efter det här lärde jag mig HATA vården ännu mera. Men som sagt min fostermor ville fixa mig för att jag skulle bli normal
Men jag hade börjat säga ifrån! Hon hade inte lyckats få mig normal. Då valde hon att spärra in mig på Härlövshemmet. En öppen mottagning till BUP. Där lärde jag mig absolut ingenting mer än att jag började HATA kvinnan som utsatt mig för detta. Antingen ge mig stryk eller försöka fixa mig, för att passa in i hennes mall. Henne som jag har låtit styra mitt liv i flera år.
Nu är det RENT hat mot kvinnan som skulle vara min Mor. Vad som än händer har Hon inget att säga till om!
Det enda positiva med situationen idag är att Jag har makten att stoppa det hela!
