Mycket som snurrar i huvudet…
Torsdag morgon och det är rätt tidigt… Men för mig är väl kl. 6 inte vidare tidigt. Varit en lång natt med många tankar och drömmar. Min familj mitt kommande dop, mina undersökningar.
Men jag skall försöka bena ut det hela.
Vi kan börja det hela med Patrik! Jag brukar veta när det är fara å färde på gång men just Nu vet jag inte. Mina tankar har rört sig farligt nära ett ställe där dom Inte skall vara. Det känns som om något saknas! Att det är en ryggsäck jag bär på. Att jag håller uppe Patrik på hans resa ut i livet. Det jag fick höra på min arbetsplats igår. Att jag skall bli drabbad för det Patrik själv tagit ansvar för. Känslan över att Jag saknar det Vi en gång haft (eller ja åtminstone gett sken av vad VI har haft…?) Löften om i eftermiddag, imorgon, nästa år, nästa vecka… En del av en relation som för mig är viktig. Hans kamp att hitta arbete och jag känner att det är jag som drar det lasset också. Jag vet att Patrik behöver känna sig behövd och sysselsatt för att fungera optimalt och då räknar jag inte sitta framför datorn. Han behöver ett arbete att gå till, Varje gång han får ett Nej eller dom ringer timmen innan och ställer in intervjun så är frågan vem som blir mest ledsen? Jag eller Han. Jag vet att detta är något Patrik och hans nätverk måste reda ut, men klart att jag påverkas av hans nederlag också. Jag tillbringar min tid att att försöka fundera ut ideer hur Jag kan hjälpa men det är svårt och jag känner att jag inte orkar eller har möjlighet. Jag skall ju försöka hålla på med mitt eget och min egen resa. Men just nu känns det inte bra alls. Våra ord mot varandra har blivit hårdare och hårdare och tonen är farligt nära en punkt där den inte skall vara. Det skämtsamma jag vräker ur mig att han och Majsan skall åka hem till sin egen lägenhet i stan. Är det verkligen bara skämt eller menar jag verkligen det. Tankar jag har om att han inte gör något för att bättra på sitt och vårt liv. Tankarna snuddar farligt nära ett ställe där jag har varit allt för många gånger och där jag inte vill vara. Ja jag vet inte men något känns fel!
Visst det har varit lite jobbigt senaste veckorna med både ekonomi och mitt mående så det kan vara det också som spelar in. Sen att jag inte haft möjlighet att träffa Mari då hon har varit sjuk. Jag har saknat henne och fått bara bubbla av mig mina känslor, allt som Jag tycker är jävligt med livet.
Sen det här med kommande undersökningar, arbete, utredningar. Jag vet inte riktigt var det hela skall leda hän och det har blivit ändringar i planen. Vad kommer läkarna att hitta? Är det epilepsi eller är det något annat. Har jag spenderat 20 år med att stoppa i mig en massa medicin i onödan, har jag spenderat 20 år med att stoppa i mig en värdelös medicin som inte hjälpt? Har den familjen jag växte upp i något med det hela att göra. Jag och min systers diskussioner om just det här. Vi har olika bilder och tankar av vad som egentligen hänt. När jag har sökt bekräftelse hos min syster har det slutat med att Vi beskyller varandra för saker som antagligen inte stämmer med verkligheten. Men Vad hände egentligen i den familjen. Är mina svaga fragment av minnen det som hänt eller är det min hjärna som spökar till det hela. Ja något har hänt men detta är inget jag Någonsin kommer få bekräftelse på eller något som kommer ut i ljuset. Det är kommer förbli frågor som inte kommer att ha några svar.
Just Nu är det enda jag har 110% koll på mitt dop på lördag. Jag är regissör, producent och stjärna och jag vet exakt vad som skall hända och När!
Jag saknar Marie, Min ledstjärna och mitt stöd dom senaste 8 åren, hon som har varit med och kommit med goda råd och som har hjälpt mig sortera alla tankar. Hon har hjälpt mig få rätsida på allting och efter våra små möten har allt känts lite ljusare. Men Nu har hon varit sjukskriven i 2 veckor och vi har väl inte setts på 4 veckor. Så jag skulle verkligen behöva henne NU… Allt blir så mycket lättare när Vi har pratat och hon har hjälpt mig med mina tankar.
Alla jag känner har sagt att det kommer vara en Sju-Helvetes resa jag gett mig in på och jag kommer starkare ut på andra sidan. Inkluderas ständig huvudvärk, trötthet (ja det brukar bli så när man inte sover om nätterna) irrationella tankar och ideer? Är det någon som har åksjuketabletter!
Försök att koncentrera dig på det du har framför dig i ditt liv. Jag vet att det som ligger framför dig är svårt och tufft, och jag tror nästan att det är enklare för dig att då lägga fokus på det som händer i mitt liv (eller snarare det som inte händer?). Just nu känner jag att jag har kontroll på skutan som heter ”mitt liv”, även om riktningen kanske inte är solklar och farten inte är den bästa. Men så ser det ut i livet ibland. Ibland blåser det medvind och ibland motvind, men oftast är det kanske lite stiltje?
Den hårdare tonen i vår kommunikation har jag också märkt av, men jag har ansträngt mig för att inte gå i svaromål (så ofta). Men kanske misslyckas jag där för ofta? Min inställning har dock varit att jag vet att du går igenom en tuff period, och att du (och vi) troligtvis bara är i början på den. Jag tror mig veta att när det börjar hetta till kring öronen och bli känsligt, så reagerar du precis som jag, genom att försöka styra och kontrollera omgivningen. Även om det skulle innebära att du skjuter omgivningen ifrån dig och distanserar dig från allt och alla. Jag tror det skrämmer dig att du nog inte vet vad du ska klamra dig fast vid när väl dopet är över. Det har varit en välkommen tillflykt under de senaste veckorna. Men oavsett så vill jag att du ska veta att jag inte tänker överge dig. Och jag vill att du tar det till dig när jag säger dig hur stolt jag är över dig. Att du har vuxit som människa i mina ögon.
Jag vet också att det stör dig på djupet det här med hur vår ekonomi påverkas av minsta lilla sak vi tar oss för, t.ex. att planera att jag ska följa med dig några dagar till Lund. Inledningsvis sade vi (du) att det var en förutsättning för att du ens skulle överväga att åka. Och jag har sett din genuina rädsla inför det hela. Så givetvis VILL jag följa med dig. Jag försöker därför göra allt Jag kan för att det ska bli så. Men istället ser du framför dig att julen blir förstörd, och kanske även nästa års semester. Men vad är en jul eller en semester i jämförelse med att du (och vi) ska må bra? Det verkar du inte ha fattat riktigt. Julen och semestern blir ju inte med bra beroende på Vad vi gör, utan av den enkla anledningen att Vi gör. Även om det Vi gör är att äta sill ifrån midsommar och doppa fötterna i bäcken utanför när väl sommaren kommer!
Gällande de där bitarna som fungerar mindre bra i vår relation så är det en jobbig bit, för oss båda. Jag vet hur mycket det betyder för dig, och jag anar att behovet har blivit större ju mer otrygg du känner dig. Det smärtar mig djupt att jag inte kan möta eller bemöta dig fullt ut i det. Och jag brukar älta att vi ska försöka få hjälp med det, men nu är nog inte tid eller läge för det. Inte när det är så mycket annat på gång just nu. Saken är väl den att vi lätt hamnar i ett mönster där du också ska ge igen? för att det inte fungerar. Jag tycker att när jag väl anstränger mig och försöker, så är det nästan som av princip att då vill inte du vara med. Nästan som att du tror att jag sviker eller sårar dig medvetet och att du sedan ska hämnas med samma sak? Då blir det ju oerhört svårt att komma någon vart, och det blir ju nästan en garanti för att vi aldrig kommer att hitta lösningar eller närma oss varandra.
Jag vet att du förlitar dig på Marie och finner trygghet i hennes ord och råd. Nio gånger av tio så får du samma råd av mig eller någon annan, sedan kommer du från dina samtal med Marie där hon säger samma sak, och först då kan du ta det till dig. Jag antar att det har med tillit att göra. Det vet ju jag allt om också. Och jag är minst lika dålig på att lita på dig eller andra! Men det jag litar på är att du finns där för mig. Och jag hoppas att du känner att du kan lita på att jag finns där för dig. Så släpp alla tankar (och känslor) kring ”tänk om”, ”vad kommer hända”, ”vad har hänt”, o.s.v. … . Jag tror den egentliga frågan du vill ställa, och som du nog är rädd för att ställa, är om du kommer att klara av den resa du har gett dig in på. Och det enda jag kan säga är att det vet jag till hundra procent att du kan. Och de gånger du känner att du inte är på hundra procent, så hoppas jag att jag kan tillföra de procent som behövs för att du, jag och vi ska hållas oss kvar på banan!
Jag kommer inte att släppa taget om dig!