När allt man byggt upp brinner ner…

Ni som bor iallafall i Växjö-trakten vet att min arbetsplats inte längre existerar i den form det var för 2 dagar sen… Just Nu är det en rykande askhög och inte mycket kvar. Trots att jag inte hunnit vara där så länge är det många minnen som brunnit inne och som inte finns längre. Det sköna är att Ingen kommit till skada.

Men då detta är Min blogg vill jag försöka beskriva hur det här kommer att påverka Mig och min framtid! 

När jag började arbeta där för några månader var jag rätt nedslagen och kände mig rätt värdelös. Det enda som höll mig levande var Patrik. Men det var jobbigt att umgås med honom 24/7 och det tärde på vår relation. När jag så fick chansen så bad jag att få vara några timmar på Parketten och kanske senare påbörja någon form av praktik för att med tiden komma ut i verkliga arbetslivet och på så sätt känna mig behövd. Men framför allt ha ett ställe där jag känner att jag kan göra skillnad och som inte dömer mig för min personlighet eller hur jag än Nu enligt andra må vara.
Jag trivdes med alla som var på Parketten, jag kände mig som en del av något större, jag var betydelsefull och helt enkelt jag har börjat bygga upp mig själv ifrån grunden.
Just nu i skrivandes stund 24 timmar efter beskedet att min arbetsplats brunnit ner har jag bara avancerade gissningar vad som skall hända?! Redan igår fick jag indikationer på att verksamhetschefen inte anser att jag just min sysselsättning hamnar på prio-listan. Ni som känner mig vet att min mage sällan har fel och jag har en stark känsla av att jag kommer bli placerad på Knutsgård, (kommunens trädgårdsanläggning)då man inte hittar något annat ställa jag kan vara på. Givetvis går alla OSA och alla som har ett sysselsättningskrav från kommunen och arbetsförmedlingen Före mig. Som faktiskt är där helt frivilligt.
Jaja det är iallafall vad min mage säger mig, och magen brukar ha rätt.

Risken är stor att samhället IGEN sviker mig, att jag hamnar mellan stolarna. Som vanligt då. Och jag är väl medveten om hur min hjärna fungerar och den kommer göra sin egen bedömning och det är reda jag inte vill göra Igen. Men risken är överhängande dels med verksamhetschefens kommentar men också känslan jag har. Lite som jag sa igår till Patrik. Jag försöker ordna upp mitt liv och när jag ber samhället om hjälp så sviker dom mig. Och alla frågar sig Varför jag Hatar alla med en ”officiell” status. 
Hela mitt liv har jag kämpat emot systemet, jag har fått slagits för att få vara Jag

Update: Efter att ha pratat med min handledare känner jag mig tryggare. Jag är viktig och jag kommer inte bli bortglömd, trots att man för tillfället inte har någon plan.