Det som länge varit en tanke…

… eller varför inte en idé? har nu blivit verklighet.

Personligen är jag väldigt… *vet inte om det här kommer att fungera?* Just i denna fråga måste jag se för att tro, men just nu vet jag absolut inte och jag vet inte hur jag skall tolka det hela heller?
Jag är Supersplittrad i frågan och jag tänker på det här Mycket…
Samtidigt fortsätter livet utanför min egen lilla sfär och allt detta i kombination gör det hela lite mer invecklat?!

Ja nu undrar Ni säkert vad jag nu babblar om och hur det har kunnat bli så här?!
Därför får Ni en liten kort bakgrund:
Under året som har gått, har jag tillbringat mycket tid hos i Patriks lägenhet. Man skulle kunna säga att jag varit ockupant, allt i min jakt på att slippa vara ensam, men också för att lära känna en söt komplex pojke, som tänker mycket och jag har känt att Vi varit bra för varandra. Problemen (om man Nu kan kalla det så) uppstod när P skulle börja jobba hemifrån!? Man får inte så mycket utfört när man är 2 vuxna på ca. 40 kvm och där den ena skall jobba. Någon blir ”lidande” och i det här fallet blev det Jag.
Helt enkelt jag fick inte riktigt ”utrymme” och jag störde mera än vad jag tillförde?!…
Så med detta i bakhuvudet har P försökt få till ett byte av lägenhet, men detta är nu inte lätt i en stad där det råder bostadsbrist! Samtidigt som Jag har haft mitt eget att ”slåss” emot.

Jaja under rådande omständigheter bestämde Vi oss för att flytta till landet och använda min lägenhet som bostad. Och det är Här mina hjärnspöken fått ta över och arbetar Nu på heltid…
För att lösa allt logistiskt innebär det att Patrik sover 3 av 7 nätter i Växjö och jag sover i Växjö 1 av dessa nätter. Det vill säga vi sover tillsammans 5 av 7 nätter och det är hör det hela ställer till det….

Under hela året har jag vant mig vid att inte sova ensam och här är jag helt plötsligt tvungen att sova ensam 2 nätter, och det är bland det svåraste just Nu… Vi har varit så ”tight” tillsammans under hela året och här skall jag plötsligt vara ensam… eller ja P kommer ju tillbaka men någonstans finns rädslan att  ha Inte gör det?!
Sen det här med att bo i ”min” lägenhet. När jag flyttade hit för 2,5 år sen (från en mindre lägenhet) så hade jag för lite möbler och husgeråd och jag har inte riktigt brytt mig, för som det var då passade det mina levnadsförhållande… Jag var särbo och jag hade så jag klarade mig. Här nu helt plötsligt kommer det 1 person till och mitt ”basic” hem skall passa bägge 2. Här är mycket tomma ytor och det ser väl inte riktigt ut som ett hem… Bara det mest viktiga i möbelväg och i skåpen. Helt enkelt perfekt för en ”singel” kille utan större krav på att det skall vara perfekt.
Alltså här har jag släppt in Patrik och med skam och känslan av att det här inte är gott nog är den som dominerar. Jag trivs i mitt spartanska hem och vill egentligen inte ha mer av möbler eller saker, det funkar för 1 person, men nu är vi ju 2 som ”bor” här. (Jaja vi har gett det en försöksmånad innan Vi bestämmer oss helt.)

Så med blandad känslor försöker jag få det här att fungera, dels att sova Ensam men också förstå att så länge vi är tillsammans behöver Vi inte en massa saker runt omkring oss. Vi har ju varandra och vi kan hjälpas åt.
Men skall han stanna kvar i stan för han inte trivs på landet, skall han stanna kvar i stan för det jag har i min lägenhet inte är tillräckligt. Huvudvärk, Sömnlöshet, Tankar.

I allt detta skall jag försöka få styr på resten av mitt liv. EN kommande skuldsanering, EN ledsagare som jag inte är bekväm med Än, Sysselsättning om dagarna, en katt som spyr?!