Rädslan att bli lämnad ensam… Och inte vara tillräckligt Bra…
Nu är Vi i Lammhult och Vi skall försöka få det här att fungera…
Det var skönt att komma hit och nästintills en befrielse, Vi slipper slåss om platsen… MEN!
Det enda som stressar Mig nu är att Du inte skall gilla att vara här? Att när du åker till stan för att arbeta faktiskt inte kommer tillbaka? Hur skall jag klara av att sova ensam dom nätter Du är
i stan? Allt som bara kan gå fel! Att Du tröttnar på oss här i Lammhult.
Tänk om Du inte kommer tillbaka, jag blir lämnad Ensam IGEN? Men jag har vanan inne, när ingen vill ha mig eller orkar med mig så lämnar dom mig…
Så har det varit hela mitt liv. Jag står ensam kvar mot världen!
När du säger ”Du skall väl ha lite saker med till Lammhult”, Du pratar om stan, trots att Vi inte ens är där…! Inget Vi eller Eller Du själv? Just nu känns hela plan B, som plan ”går-åt-helvete”!
Bara tanken att detta framöver kan bli Vår lägenhet, där Vi bägge är hemma! Jag vet hur det funkat tidigare…! När man blir sambo är det början på undergången… Allt som kan gå fel, kommer att gå fel…
Just nu vet jag att det här är en fantastisk ide, men det kan också vara början på slutet?? Men det kan Vi ju bara själva bestämma!!!
Rädslan finns där och det kan nog dröja ett tag innan jag kan släppa den känslan.
Ibland vet jag inte om Du vill eller Du bara gör det för Min skull… Och så vill jag inte att det skall vara…!
Men jag kan inte hjälpa att oron finns där. Jag vet att ”min” lägenhet är basic och inredd efter mina behov som singel och med möbler som passar Mig. Men nu skall Du också få plats och Du skall TA plats. Men tänk om det jag har inte är fint nog…??? I stan har du lite extra av allt och kanske ”lite” för mycket för min del. Du har bättre saker än mig, men jag som nöjer mig med lite.
Att DU är i Lammhult känns Så ovant och jag är nog inte riktigt där än
