Att älska och bli älskad…
Det här är ett intressant ämne… Jag vill hävda att jag väldigt Aldrig ”älskat” någon av mina tidigare partners. Dom har varit Min trygghet och fasta punkt. Det har nog funnits någon form av känslomässig närhet, men inte mer än så. Det har varit trygghet och känsla av samhörighetn. Men kärlek, nja kanske mera känslomässiga band eller något sådant…
EN svår och komplex fråga?! Men ned mitt bagage är det nog lätt att förstå varför jag har problem med kärleken och att jag i många relationer känt mig oälskad och rent av varit ett ”tillfälligt” nöje.
Visst jag har varit gift, men det har snarare varit av bekvämlighet eller nödvändighet? Då det oftast är jag som kommit med förslaget, kanske det har varit min strävan att få en familj som har tvingat fram att jag önskat ingå partnerskap. Kanske min avsaknad av familj har gjort att jag känt att detta varit mitt enda val.
Jag vet och Ni vet att tvinga fram något som inte finns?
Men just då kändes det helt rätt att göra som jag gjorde. Ledsen killar, har nog inte funnits mycket känslor där inte, men Ni tillfredsställde min fostermor!? Och hennes önskan? att jag skulle vara Normal?! Och framför allt Jag tillfredsställde henne, jag var åtminstone Lite normal och det stämde in med hennes allt för skeva världsbild…
Men nu är det nya tider, jag har träffat Dig som jag verkligen älskar och det är kanske därför jag försöker göra så mycket för oss… Sen att Du visat mig kärlek tillbaka, kan nog ha med det att göra Också…
Aliquando Et Insanire Lucundum Est –
Ibland är det skönt att få vara galen
