Vad jobbigt det blev…

PaJson skriver:

I flera veckor har tavlorna i vardagsrummet stått och väntat på att bli upphängda. Dom stod så för att vi skulle få en känsla om de passade in där eller inte, vilket vi båda varit överens om att de gör. Jag har sedan under flera veckors tid kommunicerat att vi gärna får mäta ut hur de ska hänga, göra markeringar i väggen och sedan hjälpas åt att hänga upp dem. Jag har varit tydlig med att jag vill att vi gör det tillsammans! Jag har även erbjudit dig samma typ av hjälp med tavlorna i ditt rum, men eftersom det är ditt rum så har jag inte varit allt för påstridig även om jag frågat dig ett antal gånger eftersom även de tavlorna ligger i vardagsrummet och väntar.

Igår försökte jag känna efter på kvällen vad vi kände för att göra idag söndag. Jag nämnde t.ex. att hänga tavlor eller passa på att vara ute i trädgården då det skulle vara hyfsat väder idag. Gudstjänst i Linnéparken var du inte sugen på, även om du i morse antydde att det var OK om det var jag som ringde Anita (en person som du ringt och pratat med 10-tals gånger utan problem, men just nu vill/vågar du inte det?). Istället försökte jag ta upp vår överenskommelse om att prata ihop oss under frukosten, vårt så kallade ”familjeråd”. Det ville du inte. Du sade något om att du tyckte jag var snäll ”om jag höll mig på mitt rum och var tyst, gjorde frukost, lunch och middag”. När jag var halvvägs in i min frukost hade du redan dissat idén om familjeråd, ätit klart din frukost och var i full gång med att stöka i köket (sopor och bak). När baket sedan inte gick som du ville så blev det en stund på soffan i ditt rum.

Plötsligt så hörs lite bankande från vardagsrummet och när jag kommer ut och frågar vad som händer så är en tavla redan på plats. Du försöker sedan hänga nästa tavla och jag försöker haka på. Det här var ju något vi skulle göra tillsammans? Du får problem med en begagnad krok och jag rycker in för att hjälpa dig. Det tolkar du som kritik mot att du inte klarar av det själv. Jag trycker ut piggarna i kroken så att du kan spika in den och då hänger du sedan upp tavlan utan problem. Men tydligen har jag gjort fel och betett mig som en buffel. Tavlorna VI skulle hänga skulle tydligen du hänga medans jag sitter tyst på mitt rum?

Jag försöker hela tiden att lyssna in dig. Du kommer med förslag och tips, t.ex. våra familjeråd. Det fungerar en vecka eller två sedan är det ”tråkigt”. Jag försöker prata med dig när vi sitter tillsammans, när vi äter frukost eller middag, men istället slänger du i dig maten och rusar iväg till något annat. Kommer jag sedan och försöker prata med dig efteråt så stör jag istället. När vi försöker prata ut om det så är det hela tiden jag som har gjort fel. Det är jag som inte har sagt saker på rätt sätt eller vid rätt tillfälle. Det är hela tiden jag som måste ändra på mig men du kan inte berätta hur du vill ha det. Att ta upp saker i stunden har vi pratat om att det inte alltid är rätt/bra, utan att vi ska spara det till tillfällen då vi sitter ner tillsammans och inte är i affekt. Men vid de tillfällena så vill du inte prata. Så när ska VI prata?

Du skriver att du försöker fixa och ordna det som ska bli vårt hem när jag hela tiden försöker kommunicera att jag gärna fixar sådana saker tillsammans med dig. Jag säger att VI ska hänga tavlor, att VI kan fixa i trädgården tillsammans, inte JAG eller DU utan VI. Att vi ska ta hjälp av varandra och det som var och en av oss är bra på. Du får gärna peka i trädgården var det behöver trimmas så kommer jag med trimmern och trimmar. Du får gärna komma med förslag om vart tavlor ska hänga och sedan hjälps vi åt att få dem på plats. Det handlar aldrig om att det är du som måste fixa något i vårt hem. Det handlar aldrig om att jag inte tror eller tycker att du inte klarar av saker på egen hand. Jag vill bara att vi ska hjälpas åt och göra saker tillsammans, oavsett om man kan göra det själv eller inte. Kanske att vi också låter varandra göra saker som vi tycker om att göra och är bra på, men ibland även att man låter den andre prova på. Istället känns det hela tiden som att du tävlar mot mig och ska bevisa saker. Men du är ju inte min motståndare utan du ska väl vara min medspelare?

Du träffar ditt boendestöd och jag får oftast gissa mig till vad ni har pratat om. Men du kommer hem och meddelar att nu är det det här som gäller, för det har ditt boendestöd sagt. Jag skulle inte vara ditt boendestöd, din sköterska eller din ekonom. Du sökte merkostnadsersättning och ditt boendestöd hade inte ens kommit ihåg att ta med dina medicinkostnader i ansökan. Jag hjälpte dig med ansökan och nu har du fått beslut om merkostnadsersättning på högsta nivån, något du blev väldigt glad över. Men det var tydligen något jag inte skulle ha hjälpt dig med? Du frågar ditt boendestöd om fondansökan och hon säger att det har du gjort själv tidigare år och att det klarar du av. Så när du försöker själv och hon inte vill hjälpa dig så kommer du till mig. Eftersom ditt boendestöd sagt att du klarar det själv (vilket även jag vet att du gjort tidigare) så vill jag inte vara den som stjälper dig. Jag säger därför nej och om du har försökt själv så får du be ditt boendestöd igen. För jag skulle ju inte vara ditt boendestöd?! Istället blir jag nu boven i dramat när jag inte hjälper dig när du frågar.

Det är ärligt talat inte lätt att hitta rätt i den här djungeln. Och hemmet känns alltmer sällan som en plats där varken du eller jag kan slappna av och få ro och vila. Istället känns det snarare som ett slagfält där vi krigar mot varandra. Jag undrar bara när du ska förstå att jag inte är din fiende?