När gråten bara kommer…

Sen Kjells begravning i somras och att min familj valde att bryta kontakten med mig HELT har det varit jobbigt. Jag förlorade min familj… Eller vad jag trodde Var min familj. Samtidigt försvinner vår katt, sen började Patrik arbeta och är borta 8-9 timmar på måndagar och tisdagar.
Idag började jag nästan gråta på restaurangen när ”mamma” Mari och jag åt lunch. Katastrof tankarna tog över tänk om Mari skäms över att jag gråter offentligt, tänk om Patrik inte orkar med mig!? Vad skall andra säger om att jag gråter och är upprörd… TÄNK OM?!
Jag blir IGEN lämnad och övergiven, men skall mina katastrof-tankar förstöra mina relationer, den enda familj jag har kvar överger mig.
Jag sover inte så mycket i ett försök att undvika dom mörka tankarna.
Allt är lite gråsvart, jag gråter när jag är ensam, för om. Någon ser mig gråta är det ett tecken på Svaghet. Vuxna män gråter inte…!!!! 🤯😓