Dissociativa tankar!?
Vad är Dissociativ… Enligt nätet kan man läsa det så här:
Med dissociation avses i första hand förändrade upplevelser av sin identitet eller av omgivningen, så kallad depersonalisation, derealisation eller förändrad minnesfunktion till exempel genom bortträngning, fragmentering av
minnesbilder, eller genom att minnet prioriterar sensoriska intryck före händelser.
Dissociation kan uppträda i olika svårighetsgrader. Dagdrömmar och uppmärksamhetsproblem kan ses som ett slags mental flykt och är i så fall ett slags dissociation. Även déjà vu kan betraktas som en dissociation. Dessa exempel på former av dissociation är tämligen utbredda och är inte patologiska. Vid svår stress eller traumatiska upplevelser kan allvarligare dissociationer uppträda, där den allvarligare formen är en strukturell dissociation som yttrar sig i en uppdelning av personligheten, vilket ofta kan leda till amnesi inför traumat.
Dissociation kan leda till amnesi. Sådan bortträngning är av olika skäl främst förknippad med barndomstrauman av framför allt sexuella övergrepp. Dock har omkring 5 % av hela befolkningen allvarligare former av dissociativa symtom och omkring en fjärdedel av samtliga med psykiska störningar. En orsak till att det är så förknippat med barndomstrauman kan möjligen vara att barn är känsligare för trauman och därför oftare drabbas av dissociation. Benägenheten för att reagera med dissociation kan möjligen också härledas till psykiska försvarsstrukturer som utvecklas under barndomen. Detta försvar kan aktiveras på grund av övermäktig ensamhet och isolation under barndomen.
Det tag sen jag skrev ett lite längre inlägg, men det har också varit en del för mig att tänka på. Jag har fått en ny diagnos, som skall utredas. Jag har fullt på min sysselsättning. Jag skall Äntligen ordna mina tänder.
Ja det händer en massa och det är lite svårt att hänga med. Jag måste helt enkelt hitta ett nytt tankesätt för att komma vidare. Vara den Äkta Totte som så många säger.
Men då ställer jag mig frågan, ja jag har frågat Patrik också men han vet inte heller. Vem är den rätta Totte, den Totte som inte har en massa masker och försvar. Jag har själv ställt mig den frågan!
Vem är Jag? Är jag den hunsade skrämda pojken som växte upp i en liten skånsk by med en dominerande kvinna som fostermor? Eller är jag den glada spralliga killen som egentligen inte bryr sig om vad folk tycker!
Det är mycket som går igenom mitt huvud, skall jag låta den här kvinnan fortfarande vara en del av mitt liv eller skall jag lära att släppa taget och gå vidare i livet. Låta henne vara en del av mitt förflutna och inte låta hennes ord påverka mig som dom gör.
Jag tror att ingen egentligen förstår vad som hände, dom minnen jag har är fragment av händelser och jag har lite blockerat tankarna kring min uppväxt, eller åtminstone intalar jag mig detta själv och jag försöker att inte Minnas.
Men hur gör jag NU! Den nya diagnosen innebär att min hjärna återupplever trauma som jag upplevt i tidig ålder… Som ett svar på tankarna reagerar min kropp med att utlösa ett EP-anfall. Oftast nattetid när jag precis är på väg in i REM-sömnen. Dom säger att jag kan påverka detta igenom att stressreducera och inte analysera en massa. Men det är lättare sagt än gjort. Jag måste ju tänka på vad grannarna skall säga, vad skall mamma säga. Jag Måste analysera situationerna innan dom inträffat. Kanske mitt behov av kontroll och ordning spelar in. Patrik säger ibland att han inte förstår mig riktigt och han försöker anpassa sig efter mig, men det känns ju inte heller bra.
Senaste tiden har tanken att göra slut med Patrik varit väldigt Nära, men jag vet också att det är jag som förlorar på det här. Men hur Mycket orkar Patrik anpassa sig efter Mig… Ja det är 1000 tankar som bara rör sig runt i huvudet. Det berömda ekorrhjulet.
Något har hänt som har etsat sig fast på hjärnan och på så sätt utlöser det en stressreaktion som slutar med ett ep-liknande anfall.
Det är egentligen rätt obehagligt att veta att något har hänt som påverkar mig så pass mycket som det gör. Utan att veta vad det är. Det ligger så djupt i det undermedvetna att det inte bara går att plocka fram. När jag väl fått min diagnos så kommer det kräva mycket av mig. Jag måste omkalibrera min hjärna och mitt tankesätt. Kanske till och med försöka komma ihåg vad det är som hänt så jag kan lämna det bakom mig… Vad jag vet så började det hela när jag var 13-14 år gammal så någonstans mellan 0-14 år har det hänt något som har påverkat till den grad att jag idag inte riktigt kan leva ett Helt liv. Jag och min omgivning måste anpassa sig efter min hjärna för att jag skall fungera på ett bra sätt…
