Finns Gud och kan jag tro?! (del 1)

Varit en ”lång” vecka. Avskedsfest för Pastorn i min församling, Servicevecka med städning och kyrkkaffe, förbereda min ”systers” dop…

Som Ni säkert förstått kommer detta inlägg vara väldigt personligt och handla om min tro och varför jag valt att döpa mig. Sen om ”min” församling som faktiskt har välkomnat Mig (och Givetvis Patrik). Detta inlägg kommer vara väldigt personligt, men det är MIN blogg och jag skriver vad jag vill. Jag öppnar en bok som varit stängd Alldeles för länge! Har Du problem så sluta läsa.

Som alla nog förstått upplevde jag min uppväxt som Mindre bra. Jag tänker inte gå in på detaljer utan detta överlämnar jag åt Er föreställningsförmåga!?

Min första kontakt med något som har med tro att göra var att jag i skolans julspel fick rollen som Josef, ja på den tiden kunde jag sjunga. Än idag 30 år senare kommer jag ihåg min solotext:
Ja, nog är jag lycklig och visst är jag nöjd, jag hör änglar sjunga i himmelens höjd. Jag lovar att göra allting vad jag kan för gossen så att han blir lycklig han. Ni som känner mig vet hur urkass jag är på att komma ihåg saker, men just detta solot har etsat sig fast på min hjärna. Den glädjen jag kände att faktiskt få sjunga solo. Jag kommer inte ihåg så mycket annat runt detta, men jag visste att njöt av det hela och jag var lycklig att få sjunga detta solo. Kanske var det uppmärksamheten eller var det för att jag faktiskt menade vad jag sjöng?! Just detta är förhöjt i dunkel som så många andra saker från min uppväxt. 
Sen valde jag att börja i Kyrkans Ungdom, något jag faktiskt också gillade, jag hörde hemma i ett sammanhang =) Och Ann-Britt (min fostermor) tyckte det var bra för min karaktär?! Eller det var iallafall vad hon sa?! Sen när jag jag var 14-15 började jag upptäcka det här med min egen sexualitet och jag insåg snabbt att jag var Homosexuell. Mina tvivel på en Gud rasade Då bibeln så väl uttryckte sig att man kunde inte var troende och bög på samma  gång. Jag valde att förneka Gud och det som stod i bibeln. Om Nu Gud inte kan älska ALLA människor så som dom är, varför skall jag då tro på honom?! Jag var ju inte välkommen i Kyrkan och jag var inte värdig! 
Åren gick och jag växte mer i min homosexuella livsstil än i min tro. Jag valde att begrava tro i ett djupt hörn av mitt medvetande. Varför skall jag tro när Kyrkan inte vill ha med mig att göra!

Så när jag var i 25 års-åldern mötte jag en äldre man som också var man min första och DÅ största kärlek. N… Men viktigast av allt. Ann-Britt började acceptera mig, när alla ”hennes” barn var stadgade. Äntligen fick jag någon form kärlek och tillgivenhet från min ”mamma”! Iallafall det slutade att jag tillsammans med N, började i en Regnbågsgrupp inom svenska kyrkan. Trots att Vi var välkomna var det ingen värme och prästen som ledde gruppen fick inget stöd från sin egen församling. Jag trodde att jag hade hittat hem i Kyrkan, men igen var det ändå inte hemma. Igen hade kyrkan svikit mig. I min enfald valde Vi också att få Guds Välsignelse över vårt partnerskap! I kyrkan, framme vid altaret. Äntligen… Eller?? Men viktigast av allt Ann-Britt såg inte ner på mig, jag var som hennes egna biologiska barn, gift i kyrkan, stadgad, jag hade arbete och jag kunde välja och vraka mellan arbete.

Men som med allt annat ville livet något annat med mig eller var det Gud som hade ett finger med i spelet? Det höll inte så länge med N och Vi valde att gå skilda vägar. Jaja Nu fick Ann-Britt ännu flera skäl att ogilla mig. Frånskild, singel och utan arbete. Ja jag gick ner mig och förlorade mitt arbete. Och jag själv började förnekade min tro på alla sätt. Om Nu Gud fanns varför försatte han mig i den här situationen? Varför lät han mig hamna i en situation där jag mådde dåligt och att Ann-Britt såg NER på mig…?
Efter många år och resor med längre och korta relationer hamnade jag så i Växjö. Ja det var en man som fick mig att flytta hit. Trots att M var snäll och söt var det jag som drev på vår relation, jag satte krav på Honom och Mig. Jaja, Nu hade jag börjat inse att Ann-Britt absolut inte brydde sig eller att hon kunde vara en del av mitt liv. Men trots insikten var Ann-Britt en del av min tankevärld, allt jag gjorde var för att hon skulle börja älska mig!
Som vanligt så fungerade det inte riktigt med M. (ja det får Ni läsa på ett annat ställe) och jag var ensam och singel igen. Och att ens Tro, nej kyrkan och Gud var något som var väldigt avlägset… Och Nu hade Ann-Britt verkligen anledning att se ner på Mig… Singel för 1000000 gången typ och ensam utan arbete.

I samband med detta började jag också min utredning kring min NP-diagnos och jag var väldigt stressad, och var fanns Gud i allt detta? Han skulle ju fixa till mig! Jag ville ju inte vara sjuk! Jag ville ju inte vara annorlunda. Det som började ändra min syn på saker och ting var att jag fick Boendestöd Mari & Gabbe! Några tjejer som jag lärde mig att uppskatta livet och tro på mig själv. Tjejer som förklarade att jag kunde leva mitt liv utan att Ann-Britt skulle vara närvarande i min tanke. Jag klarade mig bra på egen hand!

Sen för 3 år sen träffade jag Patrik. Han hade redan kontakt med en Pastor som hjälpte honom. Och Patrik började gå en Alpha-kurs. Varje gång han kom hem från den här kyrkan var han glad och jag kände hans glädje. Då slog svartsjukan in. Varför kunde han gå till kyrkan och vara glad. Jaja, så när chansen kom på sommaren så gick jag dit med honom på en sommar-alpha. Jag kunde ju höra vad det var för Humbug och Lurendrejeri… Här var ju helt enkelt ett klart bevis på att dom Hjärntvättat Patrik. Och jag skulle bli den som satte dit dom!

Detta är 1:a delen av min berättelse… Nästa del kommer snart!