Ny vecka, Nya utmaningar…!
Måndag igen och man vaknade tidigt…
Ja senaste nätterna har det inte blivit så mycket sova. Beskedet man fick av läkaren och vårt samtal, har väl vänt upp och ner på det mesta. Kanske skulle gått till läkaren tidigare…? Att vänta 30 år kunde ha sparat mig en massa lidande. Men det lidandet när jag var mindre då?
På denna än så länge? Korta resan har jag insett hur ett skrämt barn reagerar och hur saker som skett för länge sedan fortfarande påverkar en Väldigt stark. Som jag skrivit i något inlägg tidigare har jag inte varit hos en Neurolog på Gud vet hur många år… Rädslan att inte bli trodd på? Rädslan att man skulle bli inlåst? Rädslan att bli försökskanin?… Ja tankarna har varit många och man kan väl säga att jag förra veckan fick en rejäl kortslutning och var tvungen att sätta mitt liv på paus!
Arbete, en konstig ledsagare (som tur är så är han borta), mycket tankar kring det här med kyrkan… En liten weekendresa som fått mig att fundera på vad som är viktigt här i livet… Jag tror att mina vänner i Kyrkan faktiskt hjälpt mig lite på vägen.
Nu har jag iallafall en plan hur jag skall gå vidare och hur jag skall lösa förra veckans ”bryta-ihop”… Jag kanske behövde det här miljöombytet. Ja VI har flyttat till stan några dagar, detta var mycket på mitt förslag. Jag behövde helt enkelt komma hemifrån för att kunna sortera mina tankar. Rensa det som varit.
Jag vet Nu att jag Aldrig kommer att kunna förändra det som har varit. Jag kommer Aldrig få bekräftat om det som Jag minns verkligen har skett. En följd av detta är att Ingen kommer förlåta mig eller säga att det Vi gjorde var Väldigt dumt gjort.
Det enda jag har är otydliga tankar och minnesbilder av vad som eventuellt kan ha hänt. En del är redan bekräftat, men dock inte på långa vägar Allt. Min hjärna har valt att gömma och kanske rent av skapat minnen som inte är verklighet. Något jag aldrig kommer få svar på.
När läkaren säger att han misstänker att det Inte behöver vara epilepsi för mina anfallsmönster stämmer inte riktigt med diagnosen. Och den medicin jag har stoppat i mig borde ha hindrat mig från att få anfall. Så han misstänker att det kan vara något helt annat. Min hjärna har bara gjort vad den skall göra. Försvara Mig mot det där hemska och obehagliga som jag nog? har upplevt.
Jaja, men nu är det sagt att jag skall gå igenom en ny Neurologisk utredning åtminstone för att utesluta att det inte är cystor eller tumörer eller något annat som spökar. Så för min del blir det en Lång höst och en hel del tänkande. Men också en massa undersökningar där jag kommer vara i Lund mycket, SÅ denna vecka skall jag sätta mig ner med min handledare och min chef (på arbetet) och faktiskt försöka reda ut hur jag kan göra för att jag skall klara av närmaste 6 månaderna. Idag har jag också ett möte med min boendestödjare där jag skall försöka få ihop det som komma skall…
För egen del kommer jag att vara tvungen att mobilisera mig själv och få krafter som jag inte riktigt vet om jag har….?
Där är ju också Patrik en viktig del av det hela och än så länge har han skött sig alldeles utomordentligt. Att stötta mig och att följa med till läkare och så vidare. Allt för att hjälpa mig komma ihåg vad som sägs och finnas där när jag vill fly. Så inte bara min framtid står på spel utan också min relation. Detta är det verkliga eldprovet. Kan Vi finnas där för varandra i en situation som denna? Jag vet att Patrik kommer att få gå igenom mycket tillsammans med Mig. Rädslor, Lycka, Gråt, Glädje… Allt detta samtidigt som Jag också Måste stötta honom på hans resa mot att bli en Bättre Patrik. Klarar vår relation det här året så är Vi oslagbara och Helt J***A fantastiska tillsammans!
Så Ni min vänner som läser det här. Ni kommer se en helt annan Totte framöver, en Totte som verkligen är ute på tunn is och som har sina känslor utanpå kroppen. För en gångs skull Vågar jag säga att jag är Livrädd för det som komma skall. Men jag kommer inte att ge upp! Så jag kan väl redan Nu be om ursäkt om saker och ting kanske blir lite fel och att jag kanske ibland har mina känslor utanpå.
Eftersom Du vet vad Du vill och det är Du själv som sitter vid rodret, så tror jag att det här kommer att gå jättebra!
Och de gånger du eventuellt känner dig lite osäker, eller bara är i behov av lite extra stöd och uppbackning, så finns det ju hjälp att få från alla dina vänner.
Mig behöver du nog inte ens fråga, jag följer nog med vare sig du vill eller inte! 😉