… Aj Fan Då! …

Vaknade i morse med känslan av att saker är på väg Käpprätt Åt Helvete… Jaja nu brukar jag inte svära men Ni vet den där känslan man kan få ibland. 
Patrik, Min sysselsättning allt det jag kämpat för dom senaste åren. SÅ långt jag har kommit i livet men så kommer den där känslan av att att det inte fungerar längre. Känslan av alla drar åt olika håll. Terapeuten, Läkaren, mitt boendestöd, Min (av mig) sparkade ledsagare, Min partner… Och igen frågar vad Jag vill… Lämnad och övergiven Igen!
Jag har försökt framföra det här, men jag tror inte jag når fram till dom som kan hjälpa mig. För att få ordning på tankarna har jag valt att sätta mitt liv på paus, kanske inte så smart Nu när tankarna kommer tillbaka. Men jag har varit utan anfall senaste nätterna. Kanske det här jag behöver för att komma ikapp mitt eget liv. Men just Nu känns det inte så.

Jag är livrädd att genom mitt beslut kommer jag att förlora allt jag kämpat mig till. Igen är jag den där killen på 14 år som blir utkastad från det enda jag visste var ett hem. Mobbad, Otrygg och Övergiven, en utnyttjad pojke som inte visste mycket om världen utanför.

Vad jag gjorde då var att FLY, jag valde att försöka avsluta mitt liv. Just Då såg jag ingen annan utväg. Att slåss för Kärlek och Värme? Att slåss för trygghet. Det som skulle vara min trygghet, hade varit mitt helvete. Hur skulle jag kunna fly. Det var inte det här jag skrivit under på! Då hade jag inget val! Men det har jag Nu, jag har ett val att stå kvar och slåss för det jag kämpat mig till. 
Men jag känner att kraften saknas, att jag inte orkar! Inte just Nu iallafall. 
Att vakna en så här en lördagmorgon men känslan av att jag är Oälskad, Ingen förstår mig. Igen är jag den där 14-åriga pojken som blev utkastad och ratad. Han som inte hade något värde, han som man gjorde sig av med. En känsla som funnits där dom senaste dagarna. Ja det hela började väl efter det där läkarbesöket som inte slutade som jag hade planerat. Läkaren som tittade på mig. Blickarna. VARFÖR HAR FINNS DET INGA JOURNALER? Saker som jag inte riktigt var beredd på, kom upp till ytan. Det där läkarbesöket rubbade ALLT som jag byggt upp. 

Ni må kalla det en fasad, ja det är en fasad, för att Ingen skall veta Hur jag egentligen känner. Ett sätt att skydda mig själv, för att inte hamna i den där situationen där jag är 14-15 år igen. I nästan 30 år har jag begravt det som hänt, i 30 år har jag valt att inte tänka på det, men Nu är det plötsligt SÅ verkligt igen. Bara för att läkaren öppnade ”Pandoras Box”. Han öppnade något som varit stängt i så många år, något som jag valt att behålla för mig själv. Jag har låtit bara några få glänta på locket. Och Nu är jag tillbaka i det där mörka igen. Varför tror Ni att jag valt att inte lämna några spår efter mig. Jag visste att den här dagen skulle komma, men det jag inte visste var att det skulle ske just Nu!

Den här gången vet jag iallafall att det är Jag som bestämmer vad som händer. Jag måste påminna mig om detta flera gånger varje dag. Bara Jag kan besluta vad som händer härnäst. Men den där känslan av att Jag står ensam mot världen. 

Just nu är det ingen 42 år gammal man som är Här utan där 15-åriga killen som blir satt på BUP, Livrädd, Osäker på vad som händer härnäst!