Jag har kommit till ett vägskäl i mitt liv…

Ja vad kan man säga. För första gången i mitt liv har jag kommit fram till ett vägskäl där jag varit tvungen att välja.

Man måste se på hur jag levt mitt innan jag valde att träffa Patrik (men detta iofs är en annan historia, och den får Ni läsa om på annat ett annat ställe)men för ett år sen var det högst aktuellt då jag var tvungen att välja.

Jag kände att jag saknade en gemenskap och samhörighet. Med allt det som hänt i mitt liv men speciellt det som hänt under senaste året, var jag direkt vilse och utan en fast punkt i livet. Jag hade tagit ett fast grepp om dom demoner som funnits med mig Hela mitt liv. Jag hade förlikat mig med det som hänt under mitt liv. 
Patrik (just han speciellt) och mitt boendestöd hade under senaste året tvingat mig att göra upp med mitt förflutna även om det innebar förluster och att jag skulle bli ensam. 
Visst jag mådde bra och kände mig fri, men jag hade ingen annan att ty mig till, inga vänner som jag kunde söka tröst hos. Dom sista hade försvunnit när jag blivit utkastad från en organisation jag trodde jag kunde växa igenom. 

Igen stod jag där Ensam och Övergiven!

Patrik hade under våren gått en kristen grundkurs och varje gång han kom hem såg jag hur han var en annan Patrik, han hade hittat ett sammanhang där man inte dömde honom eller såg ner på honom för det han gjort i livet. Givetvis var jag ordentligt Svartsjuk på honom. Allt han berättade och hur han hade upplevt kvällen. Han hade bland dessa få börjat hitta vänner som stod kvar, vänner som inte dömde honom. Han skulle också gå en fortsättningskurs och jag kände en sting av svartsjuka.
Varför fick han något som jag också ville ha! Vänner, känna sig om en del av en gemenskap. Och det hela hade han fått hos dom där ”kristna” frifräsarna?
Den sommaren hade jag också varit på en eller två av dom där ”pröva-på-gångerna”… Mest för att få bekräftat det jag alltid vetat. Fanatiska hemska människor som skulle förbanna mig och tala om för mig vilken usel syndare jag är. Men det var hade ju varit goda samtal under dom där sommarträffarna och någonstans kanske dom inte var så hemska som jag målat upp för mig själv. Och Bengt (en av ledarna) var ju… ja vad skall man säga trevlig nog för att det skulle gå att lyssna på vad han sa.

Sagt och gjort, jag anmälde mig till höstens kurs, dock med reservationen att jag skulle kunna gå därifrån om det blev för Fanatiskt och för mycket Halleluja. Patrik var ju med och skulle gå fortsättningskursen och jag kunde hämta honom när jag ville. Men något hände, jag kände mig välkommen och jag kände att jag började lära känna nya människor, sådana som accepterade mig för den jag faktiskt är. Jag fick berätta om mitt liv och det var ingen som dömde eller tittade ner på mig! 

Hösten gick och kursen fortsatte och någonstans på vägen kände jag en värme och en gemenskap från dessa människor. Jag kände en tillhörighet. Iallafall nu här i våras hade jag ett samtal med en pastorerna om att kanske försöka lära mig mer och faktiskt bli en del av den här gemenskapen. Jag och pastorn pratade om många saker den där eftermiddagen i våras. Bland annat om att jag kanske skulle hitta en hemgrupp och kanske engagera mig lite mera i kyrkan. 

Så här för någon vecka sen fick jag besked om att jag Nu är med i en kyrkans servicegrupp (fixa kaffe på söndagar, hälsa folk välkomna, städa osv.) Pastorn signalerade också att han hittat en hemgrupp jag kunde passa in i men han sa inte mera om det just då.
Så här igår (söndag) fick jag en känsla av att idag skall jag gå till den lokala Gudstjänsten. Patrik visste inget och det var inget som var planerat. Utan han fick veta detta när han klev upp vid 9-tiden i går morse. Sagt och gjort Vi gick till den här Gudstjänsten och allt var Frid och Fröjd. För en gångs skull var jag lite mera alert än vad jag brukar vara och det som sades var faktiskt sådant som fastnade också. Helt enkelt en bra Gudstjänst och en bra gemenskap. (Trots att jag inte känner mig hemma i just den här församlingen)

Så igår kväll lite senare på kvällen kom så mailet från pastorn. Jag fick veta att jag var välkommen till en hemgrupp. WOW – Mål! Och Nu har jag bestämt mig, jag skall låta döpa mig och bli en mera aktiv kristen människa. Men jag kommer inte att bli den där fanatiska Frifräsaren för det…!