När allt bara blir för mycket…
Sitter här i stan med tårar i ögonen, gråter och känner mig dränerad på energi. Det som varit på gång i 5 månader börjar äntligen se vägs ände. Det är ju inte meningen att jag skall gråta och känna mig sorgsen, just när allt börjar ljusna. Vill bara krypa ihop som ett barn och gråta en hel dag. Andas ut och känna att NU är det på riktigt. All press och stress som varit. Dock är fortfarande inget säkert än. Men jag och Patrik kanske Äntligen kan komma på plats och jag kan börja fokusera på att vara Världens Bästa pojkvän.
Jag skall bara reda ut den här dagen utan tårar, som dom flesta vet är man uppfostrad med att vuxna Män inte gråter. Det är en Svaghet…? Jag skulle vilja kalla det en Styrka. Jag tycker ändå fortfarande att det är pinsamt att gråta, speciellt om Patrik är närheten. Trots att jag för första gången i mitt liv tillåts vara Jag. Patrik tillåter mig att vara mig själv och då är det också tillåtet att gråta.
Men äntligen börjar jag se slutet på något som börjat som en nära vänskap och slutat i *äh, varför skall jag bry mig*. Dom möbler vi skulle få, kommer Äntligen hem. En kamp med mycket Om, Men, Kanske. Ord jag har lärt mig att förakta.
Äntligen! Trots att det är tidigt och det inte finns tid att bryta ihop riktigt än så kan Jag och Patrik kanske börja fokusera på att må bra tillsammans. Mer och mer av Patriks saker från hans lägenhet kommer hem till oss. Och jag kan inte undvika att jag märker på Patrik att han också Vill och anstränger sig. Han börjar se lite av ljuset i tunneln. Vi kan lägga det här bakom oss.
Dags att dricka upp kaffet, mata korna, sen göra frukost åt Patrik och mig. Jag får vänta att bryta ihop några timmar…!
