Hus, Lägenhet och människor
Trodde äntligen jag sett ljuset i tunneln, men det verkar ju bara vara något väldigt temporärt.
Härförleden fick jag höra något som jag inte var beredd att höra. Helt plötsligt hör jag någon berätta saker som ingen annan egentligen vet, utan att vara insatt…?? Låter det kryptiskt… Precis så jag upplevde det för några dagar sen… Oavsett så har den här händelsen påverkat mig på ett sätt som jag inte riktigt är redo att klura ut själv?! Men jag får kämpa vidare och hålla masken och försöka glömma det jag hört?
Jaja oavsett, Vi har börjat titta på det här med ett större boende, allt beroende på att Patrik jobbar hemma och Nu har han börjat ha jobbsamtal hemma vilket innebär att jag måste vara tyst och nästan gömma undan mig så jag inte stör. Känns som om jag inte får vara Jag i mitt eget hem. Det har blivit Väldigt uppenbart att Patrik behöver ett eget rum som han kan ha som kontor! Sen att vi faktiskt kommit så långt i vår relation och Vi känner att det är dags att gå vidare.
Men det är nu inte det lättaste att hitta bostad, speciellt då det måste vara Inom Växjö kommun för att jag skall få det stöd och den hjälp jag behöver… Skullel jag byta kommun så skulle jag få börja om Helt på Nytt och det Vill jag bara inte.
Så Just nu är det mycket som spökar runt i hjärnan och det med att jag skulle vara immun mot Patriks förkylning har väl bara varit önsketänkande?
Jag känner att jag har några jobbiga veckor framför mig och det kommer kräva mycket tankekraft och energi… just dom 2 saker jag har problem med! Att tygla mina tankar och hitta kraft för att klara mig igenom jobbiga perioder. Får be min hjärna sluta överanalysera och tänka men hur rolig blir jag då.
Som tur är har jag Parketten som är Min fristad och jag får göra det jag är duktig på. Och nu har jag två killar som skall gå bredvid mig som vill lära mera om att baka. SÅ lite positivt sker iallafall, men är det tillräckligt för att jag skall orka komma framåt?
