Att förlora en anhörig…

Jag har sagt att jag inte sörjer min fosterfars bortgång (6/6 2020), men någonstans kan jag ändå inte släppa tanken. Jag tänker på Min Syster och hennes familj, min fostermor. Skulle vilja ringa och beklaga sorgen 🖤 men då vet jag att jag river upp gamla sår både för mig och henne. Trots allt lät han mig bo hos honom under 13 års tid. Löftet att ”pinka på hans grav”, att jag för några år sen sa till honom att han var en av dom mest avskyvärdaste människor som fanns. Att försonas med det Hat jag bär med mig. Jag kan ändå inte tänka sluta tänka. Dom svar jag skulle vilja ha. Hans Ursäkt och Respekt för vad han gjorde mot mig. Vad dom gjorde mot Mig!!!

Just Nu inne i en period där jag inte vet vad jag skall tänka eller känna. Samma känsla jag hade när jag som 15-åring blir satt på LVU-hem, efter att fosterfar och fostermor ansåg att jag inte var psykiskt friskt. Jag Kan inte sörja en person som sårat mig och som valt att lämna bort mig, då jag som mest behövde det…